– Sef 3:1-2,9-13 Ps 34:2-3,6-7,17-19,23 Matt 21:28-32 –

Profeten Sefanja visste att det som drabbat Nordriket också skul­le drabba Jerusalem. Han kallar henne en motsträvig och befläc­kad stad. Hon varken lyssnar, lyder eller förtröstar på sin Her­re.

Men mitt i folket finns en kvarleva, en rest, ”en fattig och ödmjuk skara”.

De har lämnat lögnen bakom sig, den lögn som säger ja, men in­te gör. De lyssnar och lyder. De förtröstar på Herrens barmhärtig­het, trots alla tidi­ga­re svek. ”Herren är nära dem som har ett för­krossat hjärta.” Därför håller de också ut.

Ur den kvarlevan växer det nya. På denna rest hänger framtiden.

Den heliga Lucia hade lovat Herren trohet och straffades av den make som utsetts för henne.

Hennes trohet blev en hjälp och ett ljus för de många. Hon har all­tid nämnts i den romerska eukaristiska bö­nen.

Människan behöver uthållighet för att nå målet, liksom hela folket be­hö­ver den kvarleva som profeten vittnar om. 

Tålamod och uthållighet är inget pampigt. Ändå är tålamodet av­görande. Det rymmer en kraft.

Enligt legenden stack man ut ögonen på Lucia. Hon lyser med ett annat ljus. Hon hade sett ett ljus som inte slocknar.

Redan psalmisten visste det: ”De som skådar upp till honom strå­lar av fröjd.”

Den ödmjuke ser det ljuset i den heliga eukaristin.