1 Mos 3:9-15,20  Ps 98:1-4 Ef 1:3-6, 11-12 Luk 1:26-38 –

Månen i sin fulla glans! Det var morgonens gåva denna dag.

Det är också en bild för dagens högtid, Jungfru Marias Utkorelse och full­kom­liga Renhet.

Redan Höga visan såg det: ”Vem är hon som träder fram som morgon­rod­na­den i sin uppgång, vacker som månen, utvald som solen?”

”Morgonrodnaden” visar på den gångna nat­tens slut och da­gens början. Na­turens tecken har en djupare mening. En kyrkofader ser i morgonrodnaden slutet på smärtan och tröstens början, slu­tet på sorgen och uppho­vet till vår glädje.

Också månen är ett ”tecken”. Den lyser inte med eget ljus, utan har fått det från solen. Vår kyrkofader ser jungfru Marias skönhet i den fullkomliga nåd som ängeln betygar att hon fått del av.

En annan kyrkofader drar den hisnande slutsatsen: Skaparen har fram­gått ur sin skapelse.

Gud föder sin Son och jämlike ur sitt hjärta och älskar honom som sig själv. Han gav honom åt Maria, för att hennes son skulle vara Guds och Marias ge­mensamma Son.

Hela naturen är skapad av Gud, och Gud är född av Maria. Gud som har fram­bringat allt, ville själv framgå ur Maria.

Så återskapade han allt som han hade skapat. Han som kunde skapa allt ur intet, han ville inte återskapa det utan Maria, när det hade för­därvats.

Gud är Fader till allt skapat, Maria är moder till allt åter­skapat. Gud föd­de ho­nom genom vilken allt har blivit till; Maria födde honom genom vilken allt har blivit räddat.

Därför ber vi: ”Var hälsad Maria… Heliga Maria Guds moder, bed för oss syn­dare, nu och i vår dödsstund”.

Hennes svar på vår bön framgår ur Sonens offer i hans dödsstund. Hennes bön är innefattad i den eukaristiska bönen. Bönen är besvarad och fullkomnad i henne, men fortsätter i de troende.

Vi ser det i bibelns sista bok, där kvinnan ”klädd i solen och med månen under sina fötter”, vittnar om födslovånda, men ändå under segerns tecken.

De som med Maria ”satt sitt hopp till Kristus” står genom detta hopp ”heliga och fläckfria” inför ho­nom.

”I hoppet är vi räddade.”