– Jes 40:1-11 Ps 96:1-3,10ac,11-13  Matt 18:12-14 –

”Trösta, trösta mitt folk…”.

Det är budskapet till de uppgivna judarna i den babylo­nis­ka fången­skapen. 70 år hade gått och misströstan var djup. Den andra delen av Jesajaboken, kapitel 40-55, har kallats ”Trös­tens bok”.

Folket får höra att de skall få återvända och bygga upp Jerusa­lem på nytt. Gud har inte övergett sitt folk, trots att templet hade förstörts.

Vad behöver vi mera höra, när vi ser vad som hänt och händer om­kring oss i vår del av världen, med upplösta familjer, tömda kyr­kor, kloster och semina­rier, med en män­ni­skoförnedring och kulturför­stö­relse som ingen trod­­de var möjlig?

Hos profeten hör vi källan till adventstidens sånger och psal­mer. Be­red en väg, Jubla dotter Sion, Hosianna! De väcker fort­farande hopp, rentav mer än julens sånger, som ju också förutsätter mera tro.

Sion kallas glädjens och tröstens budbärarinna. Hon skall förkunna Her­rens an­komst i glans och härlighet, men också i barmhär­tighet. Som en her­de letar han efter det bortgångna fåret som fun­nes det ba­ra detta en­da.

”Trösta, trösta mitt folk!” – Trots risken att trösten kan missbrukas.

De falska profeterna förkunnar falsk tröst, att ”allt står väl till”. Men de san­na profeterna vet att människan inte bara behöver väckas.

När människan vaknat och vågar se, byter djävulen strategi. Han för­söker över­tyga den sårade om att det inte finns någon tröst.

Att trösta är inte att släta över eller förklara bort. Det är Sanningens Ande som öppnat mina ögon för att synden är synd. Konsten att trös­ta kan bara läras av samme Ande, vars namn också är Tröstaren.

Människan kan inte trösta sig själv. Låt oss be om sanna tröstare.

Den helige Niko­laus, en man av osedvanlig godhet, måste ha varit en sådan tröstare när han delade ut sina gåvor.

”Trösta, trösta mitt folk…”.