Upp 7:2-4,9-14 Ps 24:1-6 1 Joh 3:1-3  Matt 5:1-12a

De är de bästa gudsbevisen. Helgonen alltså. De be­svarar frågor som annars är svåra att besvara.

Är vår tro kanske bara en vac­ker dröm? Det är lätt att tänka så i höstmörkret eller när allt ser dystert ut. Helgonen bevisar motsat­sen. De drömde inte. De var verkliga.

Har gudomligt och mänskligt verkligen förenats i Kristus? Trons ord är stora och vackra, men är de sanna? Helgonen visar det, och de var av kött och blod.

Kan nåden förvandla en män­niska? Tvivlaren får lätt näring av de många sveken, egna och andras. Helgonen var svaga, som vi, men de gav inte upp.

Blir inte ”helgondyrkan” lätt dyrkan av männi­skor? Risken finns, men då gör man helgonen orätt och känner dem dåligt. De var de ödmjukaste av alla och gav Gud hela äran.

Finns det någon syntes mellan ett riktigt ”självförverkligande” och ansvaret för ”det gemensamma goda”? Helgonen var högst origi­nella, men de ställde sin ori­gina­litet helt i Guds och människor­nas tjänst.

”Vilka är de?” Hur såg deras väg ut? – ”Det är de som kommer ur det stora lidandet,” hörde vi i bibelns sis­ta bok.

”Finns någon bland alla dessa heliga”, frågar mun­ken Aelred av Rie­vaulx, ”som inte gick över till him­len ge­nom smärtor och be­drövelser i det här livet?”

Ändå var de inga superhjältar. ”Lyckliga de som har sin styrka i dig, Kristus.” De ödmjukas hemlighet.

De besöker oss för att trösta oss, men också för att vägleda och stär­ka oss.

I den heliga eukaristin tillber vi ”Gud, den Helige bland alla sina heliga”.