Varför avvisas profeter och apostlar? Varför ansätter de Jesus med besvärliga frågor för att få honom fälld?

Varför avvisades många helgon medan de levde, men upphöjs efter sin död? Varför vördas moder Teresa nu, medan hennes budskap om till exempel abort skapade irritation när det framför­des?

Vi har svaret i den egna erfarenheten. Vi reagerar med irrita­tion och upprördhet på vad någon säger, ofta i vardagens små­sa­ker. Irritationen avslöjar att vi har träffats på en öm punkt.

Det är samma fråga som Paulus ställer: Var­för gör jag det onda, trots att jag inte vill det?

Det finns en bundsförvant till det onda i det egna hjärtat, ett fnös­ke som fattar eld. Och jag vill inte utan vidare bli av med det, trots att jag i huvudet vet att det är enda vägen att bli fri.  

Aposteln Paulus har den hisnande frimodigheten att vittna om svaret.

I inledningen till Efesierbrevet kallar han svaret Guds ”viljas hem­lighet”, ett ”beslut” som Gud har ”fattat från början”, ett ”beslut” som inte stannade i Guds upp­höjda avskildhet, utan ”skulle ge­nom­föras när tiden var inne”.

”Att sammanfatta allting i Kristus, allt i himlen och på jorden.”

Alla profeter och apostlar, alla vägar till insikt, domen över det on­­­da, försoningen och nyskapelsen – allt är sammanfattat i Kris­tus.

Hans död och hans uppståndelse har för­sonat, nyskapat och för­nyat allt.

Inte som en teori. Han säger: ”Kom till mig, ni alla som är tyngda av bördor. Lär av mig som har ett milt och ödmjukt hjärta. Mitt ok är milt och min börda är lätt”.

Vi firar det i varje eukaristi.