– Job 42:1-3,5-6,12-16 Ps 119:66,71,75,91,125,130 Luk 10:17-24 –

Vi firar ”lilla Teresa” samtidigt som vi avslutar läsningen av Jobs bok. Finns det några likheter?

Olikheterna är iögonenfallande. Job blev 140 år. Teresa blev 24. Det tog betydligt längre tid för Job att komma till insikt än för Te­resa.

Hon hittar hemligheten i apos­teln Pauli brev. Där finner hon den yp­persta vägen, kärle­ken, den lilla vägen. Att göra det lilla av kär­lek.

Därmed hamnar hon mitt i tillvarons centrum, i den kärlek som förenar Fa­dern och Sonen, den kärlek som är den helige Ande och som up­pen­baras för dem som är som barn. Hennes kärlek innefattar inte minst dem som står längst bort, också ateister.

Job erkänner att han talat om det han inte förstod. Han ångrar sig ”i stoft och aska”. Med psal­­mis­tens ord kunde Job ha sagt: ”Du har tuktat mig i trofasthet.”

Liksom Job fick också Teresa smaka lidande och inre mörker.   

Det Job tidigare uppfattat om Gud kallar han ”hörsägner”, men ”nu har jag fått se dig med egna ögon”.

Den ”välsignelse” han får under slutet av sitt liv låter i förstone som en antiklimax: maxi­me­rad jordisk lycka och många barn. Men läst i ljuset av Kristus pekar det mot Kyrkans stora skatter och hennes många hel­gon.

Det står att Jobs döttrar var de vackraste i hela landet. Vem är vackrare än hel­gonen, från jungfru Maria till Teresa av Jesusbar­net?

De tidiga kristna läste Jobs bok som en pro­fetia om vår Her­res Je­su Kris­ti påsk. ”Välsignelsen” är kyrkans många andliga skatter och de heligas gemenskap.

Det fullbordar och bereder väg för löftet till dem som är som barn och som vi firar i varje eukaristi: ”Sa­­liga de ögon som ser vad ni ser”.