Amos 6:1a, 4-7 Ps 146:7-10 1Tim 6:11-16  Luk 16;19-31

Kontrastverkan

Liknelsen om den rike mannan och Lasaros målas av Lukas med tydliga kon­tras­ter. Den ri­ke man­­­­­nen lever i fest och glans, den fattige ligger utanför hans port i elän­de och nöd. Den rike är klädd i purpur och fint linne. Den fat­tiges kropp är täckt av sår. Han kan inte ens hålla de halvvilda hundarna ifrån sig. Den rike har fest varje dag. Den fattige får inte ens äta av smulor­na som skrapades ner från bordet.

Både den rike och den fattige dör. Det är den enda likheten mellan de två. Men vid begravningen är kontrasten tillbaka. Det står om den rike att han begravdes. Säkert under ståtliga former. Om den fattige står det bara att han dog. Dock har han ett namn, Lasaros, vilket betyder ”Gud hjälper”, till skillnad från den rike, som är ano­nym.

Efter döden blir kontrasten ännu större, men med helt ombytta roller. Nu beskrivs den fattige först. Han förs av änglarna till Abrahams sida. Bilden har följt med in i den krist­na begravningsliturgin. När kistan bärs ut ur kyrkan vid en katolsk begravning sjunger vi: ”In i Guds pa­ra­dis må änglarna föra dig… må du med Lasaros, som här var fattig, få evig him­melsk vila”. Lasaros förs ända fram till Abrahams sida. Någon större lycka och ära kunde en troende jude inte tänka sig. Om den rike sägs det att han pinas i dödsriket. Rollerna är ombytta. Det som här på jorden såg ut som lycka förbyts i evig olyc­ka. För den nor­mala judiska tanken var detta chockerande. Vanli­gen såg man trygg­het och välstånd som tecken på Guds välsignelse. Medan mot­gång­ar sågs som ett tecken på att man var över­­given av Gud.

Då hade man läst skrifterna ytligt eller i urval. Redan i Gamla Testamentet finns en rad exempel på att Gud särskilt tar sig an den prövade och den som fått lida. Psal­mis­ten sjung­er: ”Her­ren ger de förtryckta deras rätt, han ger de sväl­tande bröd. Her­ren befri­ar de fångna.” I det nya förbundet klarnar sikten, med martyrerna som det tydligaste exemplet. Jor­diskt sett var deras liv en katastrof, men kyrkan minns och firar dem som segrare. De har nått målet. Det avgörande ex­em­­plet är Jesus själv. Hans liv tycktes sluta i ett formidabelt miss­lyc­kande. Först efter upp­stån­delsen up­pen­ba­rades san­ning­en om hans liv.

Vår efterkristna kultur har blivit blind och döv för detta. Den har glömt eller avvisat evigheten, men tvingas motvilligt konstatera att den­na världen inte tycks bli något pa­radis. Olyc­kor och motgångar blir värre för den som trott att sådant kunde förebyggas el­ler elimi­neras. Evangeliet visar att människan rätt förstår sin stund på jorden först i lju­set av evig­­heten. Samtidigt avgörs evigheten här i tiden. Någon möjlighet till om­vän­­del­se efter döden finns inte. Det ga­par en klyfta mellan Abrahams sköte och döds­ri­ket.   

Vari låg skillnaden mellan den rike och den fattige i liknelsen? Den rike behöver in­te ha varit ogu­dak­tig, men han hade sitt hjärta i den jordiska väl­färden. Han var blind och döv både för Gud och för den fattige utanför hans port. Han bekräftar att man inte kan tjäna både Gud och mammon. Lasaros måste ha satt sitt hopp till Gud, ett exempel på dem som psalta­ren beskriver: de ödmju­ka, de som ro­par och ber i sin nöd, i sjuk­dom och armod, i barnlöshet och orättvisor. Det är dessa som Jesus pri­sar saliga. Saliga ni som är fattiga, ni som hungrar nu, ni som gråter nu, ni som smädas för Män­ni­sko­sonens skull.

Den rike var inte bara döv för den fattiges rop. Han lyssnade inte heller till ”Mose och profeterna”, inte ens när han besökte synagogan och hörde ur Mo­se lag: ”Om det finns någon fattig hos dig, i någon av städerna i det land som Herren, din Gud vill ge dig, skall du inte vara hårdhjärtad och hålla handen sluten för din fatti­ge broder”. Som katoliker påminns vi om det i de fyra första barmhärtighetsverken: ”Ge mat åt de hung­rande, dryck åt de törstande, kläder åt de nakna, husrum åt främling­ar”. När den rike mannen ber att Abraham skall varna hans efterlevan­de bröder, så sva­rar patriar­ken: ”De har Mose och profeterna. De kan lyssna till dem.” Då börjar den rike argu­mentera och ge råd åt patriarken, dessutom med ett vördsamt tilltal: ”Nej, fader Ab­ra­ham, men om någon kommer till dem från de döda om­vän­der de sig.” Männi­skan sö­ker tecken och märkliga underverk, men lyssnar inte till den vägledning som är given. Abraham kon­sta­terar torrt och sak­ligt: ”Lyss­nar de inte till Mo­se och pro­feter­na, då låter de inte över­tyga sig ens om nå­gon står upp från de döda.”

     På tisdag firar kyrkan ett helgon, Vincentius av Paul, som levde i Frank­rike på 1600-talet. Han gav sitt liv i tjänst för fattiga och sjuka, fångna och ga­lärslavar, föräl­dralösa barn och ensamma gamla. Hans liv smittade av sig på andra. Han stif­tade både en manlig och en kvinnlig ordensgemenskap. Det var inte dåligt samvete som drev honom, utan kärlek. Vincentius hade upp­­­­täckt hem­lig­heten. Kär­leken till Kristus lärde honom att känna igen honom i de fattiga och nödlidande.

Hur lär man sig det? Hur lär man sig tro på och älska Kristus, också i sina fattiga medbrö­der? – Evangeliets svar har vi re­dan hört: lyssna till Mose och profeterna. Ge­nom att lyssna till Guds ord ges oss den tro som fullbordas i kärleken. Av egen kraft kan vi varken tro eller älska. Men vi kan alla lyssna, med hjärtats öra. Och låta Ordet ta bort fjällen från våra ögon, slå hål på vår dövhet och öppna våra slutna händer för de fatti­ga.

När människan blir stilla och vänder sitt öra till Guds ord, också när det avslöjar henne själv, då upptäcker hon till sin förvå­ning att Herren i grunden inte är en sträng domare, utan mild och barmhärtig. Guds ”skonsamhet och mildhet är det främ­s­­ta tecknet på hans allmakt”, hörde vi i kollektbönen. Denna Guds mildhet ingjuts i våra hjärtan. Apo­s­teln sä­ger att det är den helige Ande själv som in­gjuter sin kär­lek i våra hjärtan, kär­leken både till Gud och till den fattige. När du är bedrövad och ömkar dig själv: läs Guds ord, ut­för ett barmhärtighets­verk, om så bara ett leende eller en bön för dem som verkligen lider! Det är Guds ord som inifrån ny­ska­par oss och vidgar vå­ra hjärtan, så att vi kan löpa Guds buds väg i kärlekens out­säg­liga sötma.

Så kan liknelsen med sin kontrastverkan fullgöra sitt ärende. Berättelsen om den rike man­nen och Lasaros blir ett glatt bud­skap. I ord och handling kan människan av­läg­ga den goda bekännelsen till den Herre som var rik men blev fattig för vår skull för att vi genom hans fattigdom skulle bli rika. Honom vare ära i all evig­­­­­­het.

Amen.