– Pred 1:2-11  Ps 90:3-6,12-14,17 Luk 9:7-9 –

”Allt är tomhet! Inget nytt sker under solen.”

Predikaren i Gamla Testamentet låter som dyster pes­si­mism. Allt tycks vara ett enda tröstlöst kretslopp.

Men är det inte snarare realism? En titt i historien och i dagens tidning be­kräftar att män­niskans villkor är sig märkligt lika, trots alla ”nyheter”.

Det är hälsosamt att lyssna till Predikaren. De tidiga munkarna läste den gärna och kände igen sin kallelse att bryta upp och söka det enda som inte är tomhet, det enda nödvändiga.

Munken som blev biskop i Trondheim, Erik Varden, talade i tis­dags för oss präster och diakoner om att förhärliga Gud i sin kropp, inte minst genom kyskheten.

Det är inte en kamp mot naturen. Tvärtom är dess mål att bli hel, integrerad till kropp och själ, att tjäna sin sanna natur befriad från främmande ockupanter, antingen man är gift eller celibatär.

De tidiga munkarna, inte minst ökenfäderna, visste att den svå­ras­te frestelsen är hopplösheten.

Men det återstår alltid en liten marginal av frihet, att vägra ge upp hoppet om Guds nåd.

Inget är nytt under solen säger Predikaren, med ett undantag, so­len själv.

Om en ökenfader blev det sagt att han på lördag kväll, medan sönda­gens glans gjorde sig redo, vände ryggen mot solen, lyfte hände­rna mot himmelen och bad tills solen upplyste hans ansik­te.