– Heb 5:7-9  Ps 31:2-6, 15-16, 20 Luk 2:33-35 –

Dagen efter Korsets upphöjelse firar kyrkan Jungfru Ma­rias smär­tor. Hon stod vid korset.

Hon skulle, som många andra mödrar, varit beredd att ge sitt liv för sitt barn. Hon kan inte ”göra” något, men hon går inte un­dan som de flesta apostlarna. Hon ”stod vid Jesu kors”. Hon låter svär­­­­­­det gå genom sin själ.

Kyr­kan liknar det vid ett martyrium. Före evangeliet sjunger ky­r­kan: ”Utan att dö förtjäna­de hon mar­tyriets segerpalm genom att stå vid Herrens kors.”  

En vardagsform av detta beskriver Benedictus i ödmjuk­hetens fjär­de steg. Han kallar det tålamod, modet att tåla.

Marias lidande är unikt och berör därför alla. Liksom hon vid be­bådelsen instämde i ängelns ord och förmed­lade livet till al­la. 

Vid korset delar hon sin sons lidande, det lidande som förso­nar och nyskapar allt. Han ”blev bönhörd där­för att han böjde sig un­der Guds vilja”. Hon lider med sin son och upprepar sitt ”ja”.

Maria personifierar kyrkan som i eukaristin står vid korset och frambär dess offer. Det ger oss mön­stret för våra liv, inte minst dess motgångar och lidanden, som frestar till missmod och upp­givenhet.

”Gläd er över att ni de­­lar lidandena med Kristus”, säger aposteln.

Den som likt Maria bejakar dem med ett rent hjärta, dras in i kor­sets lidande.

I slutbönen ber vi om ”styrka genom detta heliga mysterium”.

Därmed får vi också ett uppdrag, ”så att vi, när vi får li­da, kan fyl­la det som ännu fattas i Kristi lidanden för kyr­kan, som är hans kropp”.