2 Mos 32:7-11,13-14 Ps 51:3-4,12-13,17,19 1 Tim 1:12-17 Luk 15

Omvändelsens hemliga drivkraft

Vi har hört ett helt kapitel i Nya testamentet. Lukas femtonde kapitel med några av Jesu mest kända lik­nel­ser. De är så kända att det är lätt att redan tro sig veta vad de handlar om.

Vi får höra att det handlar om omvändelse. Men vad är omvändelse och vad är dess drivkraft? De flesta tänker moraliskt. Att skärpa sig, att äntligen uppfyl­la sina fö­resatser. I hopp om att det äntligen skall bli tyst på det molan­de samvetet och käns­lan av att inte du­ga. Men femtonde kapitlet hos Lukas är ingen mo­ral­predikan. Då ha­de ju fariséerna och de skriftlärda glatt sig, de som mest ivrade för lagen, men det var de som förarga­de sig. Den äldre av de två sönerna likaså. Han ville inte ens delta i fes­ten. I stället är det tullindrivare och synda­re som söker sig till Jesus för att höra honom. Den förlorade sonen vänder förvisso om, han kommer till besin­ning och vän­der hem, men han får inte ens läsa sin synda­bekännelse till punkt. Hans ut­tänkta bot­göring att få bli daglönare hos fadern över­skuggas snart av den stora festen. Hans om­vän­del­se tycks vara buren av och innesluten i något större än mora­lisk upprust­ning.

Fåret i den första liknelsen, det som gått vilse, kunde knappast alls bättra på sin för­tvivlade situa­tion, på sin höjd kunde det bräka. Det är herden som letar reda på det och bär det på sina axlar tillbaka till hjorden. Det silvermynt som kvinnan förlorat kan inte ens bräka. Ändå berättar Jesus om det och säger att Guds änglar glä­der sig över en enda syndare som omvänder sig. Den förlorade sonen kommer till be­­sin­ning och ger sig av hem. Det innehåller förvisso en föresats, en medveten vilja att ändra sitt liv, men också den viljan rymmer en hemlig kraft som inte kommer från honom själv. Det står att han kommer till besinning. Han tän­ker på vad han förlorat och på vad han en gång ägde. Ett ljus har gått upp i hans hjär­­ta. Ett ljus som han inte har tänt själv. Och när han kommer hem vidgar sig det ljuset till en stor festmål­tid. Fari­séer och mo­ralis­ter förstår det inte. Och en ”farisé” finns i alla män­niskors hjärtan. Det är huvudorsaken till att män­niskan inte får frid och att inte ens de bästa föresat­ser lyckas utan den drivkraft som varje föresats behöver.

Aposteln Paulus är ett tydligt exempel på vad omvändelse är. Han stop­pades av ett bländande ljus på Damaskusvägen, när han förföljde och var på väg att fängsla de kristna. I dagens andra läsning säger han att han mötte förbar­man­de och att Her­rens nåd flödade över honom. Hans omvändelse bestod i att han blev räddad, inte att han räddade sig själv. Så säger han: ”Detta är ett ord att lita på och värt att helt ta till sig. Kristus Jesus har ju kommit till världen för att rädda syndare – och bland dem är jag den störste”. Paulus kallar sig ”urtypen” för en omvänd män­ni­­ska. Han mötte Guds förbar­mande. Jesus utvalde just denne hä­dare och förföljare. En förebild till Je­su tålamod hörde vi om i första läs­ningen, när Mose bönfaller Gud att inte för­kasta sitt folk som avfallit och tillber en guld­kalv de gjort åt sig. Det är inte svårt att mo­rali­sera över den dåraktiga dansen kring guldkal­var, då och nu. Kanske kan det påverka en och annan. Men svårare är att själv be­vara tålamodet och vikti­gast är att, som Mo­se, be för dem som deltar i såda­na danser. Mose förbön för det av­fallna fol­ket är en förebild till Jesu fram­bärande av sig själv på korset för alla män­ni­skor.

Det är i Gud som omvändelse har sin upprinnelse. Det är han som sänder sin älska­de son för att leta, söka, spana, kalla, och som, likt fadern i liknelsen, står och väntar med sin om­fam­ning och den stora festmåltiden. I den tidiga kyrkan såg man liknelsen om det för­lorade fåret som en bild för hela mänsklighetens histo­ria. Fåret är Adam, människan, som gått vilse och fastnat. Her­den som söker är Kris­tus, som läm­nar den himmelska världen och ger sig ut för att söka efter den vilse­gång­na männi­skan, som inte kan göra sig fri själv. Kvinnan i den andra liknelsen, hon som letar ef­ter sitt bort­tappade mynt, är den heliga kyrkan som tänder ljus i hela värl­den, som sopar hela huset på jakt efter det borttappade och dyrbara myntet.

Att omvändelsen börjar hos Gud utesluter inte att människan måste samverka med nåden. Hon måste låta sig kallas, dragas, upplysas, omfamnas och förvandlas. Ändå är det nåden som kallar, drar, upplyser, omfamnar och förvandlar. De strängas­te asketerna är glasklara på den här punkten. Den som tror att befrielse sker genom den egna mödan, kämpar förgäves. De ger alltid Gud äran och ser sig själva som de största syndarna. Den äldre brodern, som aldrig överträtt några bud, vill inte ens del­ta i festen för den broder som fått livet tillbaka. Han lider av egenrätt­färdighet och hög­mod, de mest svår­upptäckta och svårutrotade laster­na. Han saknar hjärtats gläd­je, det tydligaste tecknet på omvändelse.

Botemedlet mot högmod heter ödmjukhet, men den är inte ett nytt krav. Ödmjuk­het betyder att få sina ögon öppnade så att man ser. Ser sig själv som den förlorade sonen gjorde re­­dan i främ­mande land, men ännu mera när han omfamnades av sin fader. Den om­vände är en syn­dare, som lever av förlåtelse, utan att missbruka den. Det är nåden som leder och fullbordar omvändelsen in på helgelsens väg.

Den omvände är som publikanen i templet i en annan av Jesu liknelser. Lugnt och sakligt säger han: ”Ha förbarmande med mig, syndare”. Den bönen låter Bene­dic­tus bro­dern be i slutet av sitt kapitel om ödmjukheten. Med honom har något skett, eller håller på att ske. Kärleken driver ut hans fruktan. Det han tidigare gjorde av fruk­tan gör han nu utan möda, av kärlek till Kristus. Visst, han måste fortfarande möda sig, men det sker inte längre med spända knogar. Benedic­tus sä­ger: ”Detta skall Her­ren i sin nåd genom den helige Ande visa hos sin arbetare som nu är re­nad från las­ter och synder”.

Omvändelse är ett verk av nåden, som är dess drivkraft. Det människan har att göra är det vi gör nu och i hjärtats bön. Vi lyss­­nar till Guds ord, lyssnar och låter oss omvändas, omfam­nas och förvandlas av nåden, samlad i den heliga euka­ristin, me­dan hjärtat ständigt ber: ”Ha förbar­mande med mig synda­re”. Vi påmindes om denna samverkan redan i kollektbönen: ”Låt oss av allt vårt hjärta tjäna dig, så att vi in­ser vid­den av din kärlek”.

Amen.