– 2 Kor 4:1-2,5-7 Ps 96:1-3,7-8a,10 Luk 22:24-30 –

”Ni är de som har stannat kvar hos mig under mina prövningar”. Jesus säger det till sina apostlar. Hur menar han? De skulle ju svika honom. Ja, men de återvände och fick sina ögon öppnade.

Gregorius ville inte bli påve. Som munk lärde han sig att dela sin Her­res ”prövningar”.

Fol­ket i Rom visste att han ha­de gåvor också i världsliga ting, och han ställde sig till förfogande.

En påve, och varje ledare, skall vara ”tjänarnas tjänare”. Han får inte stöta bort de svaga. Ibland måste han lyssna till ”ovä­sentligheter”, som Gregorius säger, men utan att dras in i detta ”pratan­de”. Om det sker måste han återvända till friden. 

Han ställde höga krav på sig själv och de andra herdarna i kyrkan. De skall vara som väktar­na/spa­narna hos profeten Hesekiel, som skulle upp­täcka fienden i tid och varna för den. Därför måste de stå på ett ”högt ställe” så att de kunde se.

Detta ”höga ställe” var deras eget liv, som skulle va­ra ett före­döme för hjorden. Föredömet har sin källa i det ljus som ly­ser upp de­ras e­get hjär­ta med ”kunskapen om Guds härlighet”. Annars spri­der de ba­ra e­get ljus, blir lätt vindflöjlar eller i värsta fall despoter.

Varje människa är väktare över sitt eget liv. Förstånd och vilja skall stå på ett ”högt ställe” och styra krop­pen med alla dess böjelser, trots att kroppen är svag. Det ”stället” ger delaktighet i Jesu prövningar.  

Vi har skatten i kroppens ler­kärl. Men det förblir en skatt. Tron vet att prövningarna ger tillgång till kraften vi behöver.

Den som ger kraften är själv med. Det är hans pröv­ningar som fortsätter i krop­pens lemmar. Därför kan Jesus tala om apostlar­nas prövningar som ”mina prövningar.” Och trots att de först svek ho­nom.

Den som sviker har lämnat platsen vid Jesu sida. Men Jesus har inte lämnat honom. Därför hänger fortsätt­ningen på att vi återvänder till Je­sus och i hoppets bön inväntar det ljus som lyser upp hjär­tat.

Därför firar vi den heliga eukaristin, som är både offer och kommunion.