Syr 3:17-18, 20, 28-29   Heb 12:18-19, 22-24a   Luk 14:1,7-14

Himlen har landat

Mitt i en tid där de flesta blivit blinda och döva för himlen och det eviga livet står kyrka och kloster som vittnes­börd om just det. När detta kloster invigdes utropade en av klostrets vän­ner: ”Him­len har landat!” Hans glada och frimodiga utrop får en tydlig be­kräftelse och förklaring i da­gens andra läs­ning ur Hebreerbrevet. Den klarsynte förfat­taren talar om var vi be­finner oss när vi kommit till ett kloster och särskilt till dess heli­ga mäs­sa. ”Ni har kommit till Sions berg, den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem.” Himlen har landat.

    Vi fick löftet i det evangelium som vi nyss har lyssnat till: ”Den som ödmjukar sig skall bli upphöjd”. Den klarsynte vet och ser att vi i gudstjänsten upphöjs ända till det him­melska Jerusalem. Synen behöver ödmjukhet för att se. Vi hörde det i första läs­ningen ur Sy­raks bok: ”Stor är Herrens makt, och av de ödmjuka blir den förhärligad”. Det himmelska sprider sig i hela klostret och allt som där görs, till och med till ekono­min. Den heli­ge Bene­dictus säger att affärer skall göras upp så att Gud förhärligas i allt.

    Klostrets hjärta är dess kyrka och gudstjänst. Ingenting får gå före gudstjänsten, trots att det av de blinda ses som bortkastad tid och möda. I gudstjänsten frambärs lov­sång till vår Skapare för hans rättfärdighets domar. Gudstjäns­tens källa och höjd­punkt är den heli­ga eukaristin. Där landar himlen inför våra ögon.

    Hebreerbrevet öppnar ögonen på oss som fortfarande är skumögda, så att vi ser, ser att vi inte är en­sam­ma. Vi är långt flera än de vi kan se med våra fysiska ögon.

”Vi står inför mångtusende änglar och helgon.” Vi påmindes om det re­dan i syndabe­kännelsen. Vi bad inte bara våra bröder och systrar om förbön. Vi bad också änglar­na och helgonen att be för oss. Vid altaret skall vi snart sjunga det trefal­diga Helig. Men denna tillbedjan pågår dag och natt i den himmelska och kosmiska li­turgin. Vi instäm­mer i änglarnas ständiga lovsång inför den gudom­li­ga tronen. Hebreerbrevet kallar det en ”festförsamling av alla förstfödda som har sitt namn i himlen”. Det är alla de som har blivit födda på nytt i det heliga do­pet. De har hållit ut i den tro som gjort dem rätt­färdiga.

    Så kommer författaren till det avgörande. ”Ni står inför Gud, allas do­ma­re, och inför Jesus, förmedlaren av ett nytt förbund”. Hela Hebreer­brevet handlar om förbundet mel­lan Gud och hans folk. Brevet berättar hur det gamla förbun­det, in­stiftat på Sinai berg, övergår och fullkomnas i ett nytt förbund på Sions berg. Vi hör om detta förbund i varje euka­ris­ti när Jesus genom prästens mun säger: ”Detta är mitt blod, det nya och eviga för­bundets blod som blir utgjutet för er och för de många till syn­der­nas för­låtelse”. Det är detta förbund som når sin fullbordan i det himmelska Jerusalem, men som ”landar” inför våra ögon i varje eukaristi.

    Tron vet det. Den söker det för att ”nådens liv i oss skall bevaras och växa”, som vi bad i kollektbönen. Vi bad att kärleken väcks till liv i våra hjärtan. Över gåvorna på al­ta­ret ber vi att de ”heliga tecknen skall bli uppenbar verklighet i vå­ra liv”. I evan­geliet uppmanade oss Jesus att bjuda in ”fattiga och krymplingar, lytta och blinda”. Vi har dem alldeles inpå oss. I familj och bland vänner och dem vi möter. Evangeliet upp­ma­nar oss att se dem och att betjäna dem. Benedictus uppmanar oss att bära deras kroppsliga och moraliska svagheter med största tålamod.

    Det förutsätter att vi får den egna blindheten botad, så att vi ser. Också här gäller Jesu löfte: ”Den som ödmjukar sig skall bli upphöjd”. Endast den ödmjuke ser. Och det börjar med att genomskåda sin egen blindhet, också den om sig själv. Genom ödmjukhet landar himlen i det egna hjärtat.      

    För de första kristna var den öd­mjuke Kristus det sto­ra föredömet. De hade förstått att öd­mjukhet ger lärjungen del av Jesu liv, att öd­mjuk­­het är vägen till liv.

    Det är svårt att klargöra vad ödmjukhet är. När man skall tala om den glider den lätt ur händerna. Det första steget är därför att be om klarsyn. Ett andra steg är att lära känna helgonen. De var öd­mjuka, men rakt inte bleka och räddhågade. De var frimodiga och star­­ka. De varken förminskade sig eller förhävde sig. Öd­mjuk­­he­ten gjorde dem förvisso mju­ka och saktmodiga, men långt ifrån veka. Sna­rare oböjliga som stål. Gester och bugningar gör ingen män­niska ödmjuk. Jesu liknelse är inte ett råd för den som är bjuden på middag.

Jesus talar om måltiden i Guds rike. Beredd för de ödmjuka. De som tror sig för­tjäna tillträde till den måltiden förpassas till sista plat­sen, om ens det. ”Käre vän, flyt­ta dig högre upp”, det är vad prästen säger till den botfärdige i bikt­stolen. Sam­ma möns­ter upprepas i den heliga mässan.

Öd­mjukhet har med sanningen att gö­ra, sanningen om männi­skan och hennes plats i tillvaron. Där Gud försvinner och människan tror sig vara suverän herre, där blir ödmjukhet något obegrip­ligt. Men när Gud är avskaffad, förnedras snart också männi­skan. Makten tar över och de svaga trampas ner.

Den öd­mjuke inser sin belä­genhet och söker hjälpen. Han misströstar aldrig om Guds barmhärtig­het. Det är det som fyller hans svaghet med kraft. ”Her­ren ger mig ny kraft”, sjung­er vi i herdepsalmen. ”Med Guds hjälp stormar jag över val­len,” sjung­er en annan sångare. ”Han störtar härskare från deras troner och han upphöjer de ringa”, sjunger jungfru Maria.

I stället för att döma oss, gjorde Gud sig själv ödmjuk. Han ville bota högmodet genom själva dess motsats: vad som hade fallit genom högmod, skul­le återuppstå genom ödmjukhet”. När Ordet blev människa iklädde det sig ödmjukheten. Genom ödmjuk­het sög han giftet ur högmo­det och berövade det dess kraft. Han ödmjuka­de sig ända till döden och blev upphöjd på tredje dagen. Det öppnar en smal, men fullt framkomlig väg till allt större frihet och allt stör­re gläd­je. Det är det his­nande och märkliga – ödmjukheten är svaret på alla livets och sjä­lens stora problem (Tomas Mer­ton). Den som har funnit ödmjukhe­ten har be­seg­rat sina fien­der. Demonerna flyr den ödmjuke (Starets Siluan).

I den heliga eukaristin ser den ödmjuke att vi ”står inför mångtusen­de änglar, en festförsamling av alla förstfödda som har sitt namn i him­len, inför Gud och inför Je­sus, förmed­laren av ett nytt förbund”.

Himlen har landat för att göra oss delaktiga av Jesu Kris­ti ödmjukhet. Och en gång få se Herren, ansikte mot ansikte.

     Amen.