– 1 Kor 1:26-31 Ps 33:12-13,18-21 Matt 25:14-30 –

Kyrkan kommer ihåg Augustinus mor Monika, hon som ivrigt bad för sin son. Med sina böner ”förföljde” hon honom på hans irrvä­gar. När hon tvivlade fick hon denna tröst: ”Vad skall det inte bli av en sådan tå­rarnas son?”

Själv menade han att hans mors för­böner spelade en roll för hans omvändelse. Hon grävde inte ner sitt pund.

Det är lätt att underskatta förbönens makt. Abraham, Mose, pro­fe­terna och helgonen var mäktiga förebed­jare.

Cassianus säger att förbönen vittnar om fram­steg på full­komlig­hetens väg. Ofta märker man dess frukter först i efter­hand.

Gud blev för Monika de ”sörjandes tröstare”. Men hon var inte känslostyrd.

När hon är på väg att dö och hennes söner sörjer över att hon in­te får begravas i sitt hemland, förebrår hon dem: ”Lägg min kropp var som helst. Det enda jag ber er om är att ni minns mig vid Her­rens altare.”

Monica visste att altaret är förbönens källa. Hela Jesu liv, samlat i det eukaristiska offret, kan ses som en för­bön. Kyrkan frambär hans offer och de tro­ende dras ut ur självuppta­gen­­heten och in i hans befriande över­låtelse.  

I kollektbönen ber kyrkan: ”Gud, de sörj­andes tröstare, du tog emot den heliga Monicas tå­rar som en förbön…”.

Han tog emot hennes förbön, infogad i Sonens offer. Den sakra­men­tala förvandlingen på altaret fortsätter i de troende. Kristus blir enligt aposteln, ”vår rätt­färdighet, vår helighet och vår frihet”.

Så förvaltar vi de pund vi har fått. I förhoppningen att en gång få hö­ra: ”Du är en god och trogen tjänare. Gå in till glädjen hos din Herre.”

Det är inte vår förtjänst. Kyrkan har känt igen sanningen i hen­nes son Au­gustinus´ undervisning och sjunger i en prefation: ”När du kröner deras för­tjän­s­ter, är det dina egna gåvor du kröner”.