Gen 18:1-10a Ps 15 Kol 1:24-28  Luk 10:38-42

Gästfrihetens hemlighet

Finns det något sätt att mäta ett folks kultur? – Någon kanske räknar antalet nobelpristaga­re. En annan måttstock är att se efter hur vi tar hand om de sva­gaste. Ytterligare en mått­stock är att fråga hur stor gästfrihet vi har. De som kom­mer från ett rikt land blir ofta förvå­na­de över den generösa gästfrihet de möter i fattigare länder. Alla kulturer, vär­da namnet, känns igen på sin beredskap att ta emot och betjäna sina gäster och främlingar.

     Vi hör om generös gästfrihet i alla dagens läsningar, tydligast i evangeliet och i första läs­ningen. Abraham skyndar emot si­na oväntade gäster, han bugar sig till jorden och nöd­gar dem att stanna. Han er­bju­der vatten för smutsiga fötter och en måltid i trädets skugga. Och fort måste det ha gått, trots bristen på mikro­ugn. Sedan står han bred­vid dem när de äter. Vi vet att Abra­hams gästfrihet har inspirerat Bene­dic­tus, när han beskriver hur gäs­ter skall tas emot i klostret.

Innan gästerna bryter upp händer något överraskande. De frågar efter hans hustru Sara och lovar att hon nästa år skall ha en son. Rol­lerna byts. Den som betjänat sina gäster blir själv beri­kad. Den generösa gästfriheten belö­nas med något ännu större. Vi vet att det är ge­nom den­ne son, Isak, som Guds rädd­nings­­plan skall föras vidare. Samma mönster fram­träder i Bene­dictus regel, där det är munkar­na som, efter att ha betjänat gästerna, själva sjunger: ”Vi har tagit emot din barmhär­tig­het i ditt tempel”.

I dagens liturgi låter oss Kyrkan höra om gästfriheten i Betania, där Marta och Maria tar emot Je­sus i sitt hus. Maria tar plats vid Jesu föt­ter och lyssnar till hans ord, me­dan Marta ord­nar med måltiden. Till slut blir Marta irriterad över sin syster och ber Je­sus att säga till henne att hjälpa till med förberedelserna.

Marta och Maria – det har sagts många ord och tänkts många tankar om förhål­lan­det mellan dessa två systrar. För de tidiga munkarna symboliserar Marta och Maria två olika sidor av varje människas kallelse. Marta represen­terar den nödvändiga mö­dan i det kristna livet, kam­pen mot lasterna, till exempel snålhet, avund och småaktighet. Utan sådan möda blir all andlighet ihålig och tom. Men munkarna vet samti­digt att Jesu ord om Maria står för ”det som är bäst”, ”det högs­ta goda”, den ”go­da delen”, att lyssna till Jesu ord, att se och ta emot gästen själv.

Det gör inte gästfriheten oviktig eller överflödig, men alla dygder pekar fram emot det som är stör­re. Mödan bereder mark för nåden och får inte bli sitt eget mål. Det yttersta må­let för människan är det eviga livet, med löftet att få se Gud ansikte mot ansikte. Genom att höra på Jesu ord ser Maria en skymt av det högsta goda, det vi kallar kontemplation. Hon har funnit skat­­ten i åkern. Bredvid den pärlan framstår allt annat gott som en blek skug­ga.

”Din nåd är bättre än liv”, utropar profeten. ”När jag har dig, då frå­gar jag efter intet på jor­den.” Det är lika utmanande för oss som det måste ha låtit i Mar­tas öron. Men den som har öron han hör – och gläds. Och tackar Gud för att Kyr­kan bekräf­tar det, till exempel i den kon­­­tem­­pla­tiva klos­terkal­lelsen.

Mellan den första läsningen och evangeliet hörde vi aposteln Pau­lus antyda samma vid­underliga gåva. Han säger: ”Kristus finns i er, hoppet om här­lig­he­ten”. Den gäst som Abra­ham betjänade och som Marta och Maria tog emot i sitt hus har nu flyttat in i den troendes hjärta. Det som förbereddes i Mamre och Betania når sin fullbordan.  

Ändå blir inte gästfriheten oviktig. Inte heller det munkarna såg i Martas roll. Apos­teln undervisar om vad det kan kosta. Han talar om sina lidan­den, om motgångar, giss­lande, smädelser och orättvisor. Men, och det är det märk­li­ga, han gläder sig över dessa lidan­den. De tycks ha för­lorat sin makt över ho­nom. I ett brev talar han om sår­märken på sin kropp. Det han får utstå liknar det som drab­bade hans Herre. Eller snarare, Jesu lidande tycks ”fortsätta” i apos­telns kropp. Det som drab­ba­de kroppens huvud, Kris­tus, drabbar också hans lem­mar. ”Vad som ännu fattas i Kristi lidan­den, det li­der jag i mitt eget kött.” Ordet förbryllar och ut­ma­nar. I Kristus är naturligt­vis li­dandet full­bordat. Men ef­ter sin upphöjel­se infogas de troende som lemmar i hans kropp. Tillsam­mans växer något fram som Augus­tinus kallar ”den totale Kristus”. I denna nya kropp är det något som ”fat­tas”. En utläggare (Jean Eudes, se Oremus) sä­ger: ”Han (Kristus) har för avsikt att i oss full­bor­da sitt lidan­des, sin döds och sin uppstån­delses mysterium, ty han låter oss lida, dö och upp­stå med honom och i honom.” Denna insikt ger aposteln gläd­je. Han får dela sin Her­res li­dande. Han ”gläds åt svaghet, föro­lämpning­ar, svårighe­ter, förföljelser och nöd när det är för Kristi skull”.

    Benedictus tvekar inte att tillämpa detta på motgångar, sjukdomar och orättvisor som drab­bar i det dagliga livet, också innanför klostermurarna. Munkfadern talar om det med samma gläd­­­­je som apos­teln Paulus: ”I allt detta segrar vi för hans skull som har älskat oss.”

Paulus upp­drag är ”att låta Guds ord nå sin fullbordan.” Guds Ord är Kristus, vars verk ge­nom kyrkan ska nå sin fullbordan. Denna fullbor­dan ä­ger rum när vi bär våra li­danden i Kristi efterföljd. När vi bär fram dem i eukaristins offerto­ri­um och tar emot gåvan i kommu­nio­nen, när vi bejakar våra lidanden och gläds över dem i den dagliga mö­dan, då sker den­na fullbordan. Apos­­teln kallar det att bli fullvuxen. Han vill ”vägleda alla människor för att kunna föra fram alla som fullvuxna i Kristus”.

Aposteln samlar det i en enda mening: Kristus finns i er, hoppet om härlig­he­ten. Det är som om aposteln anade tvivel hos sina lyssnare. När de ser in i sitt eget trånga och be­klämda hjär­ta och un­d­rar hur de själ­va ska nå denna frihet och denna glädje. Det känns lika bistert som tidigare. Hjärtat är trögt och har lätt att klaga och tvivla. Men hos den som, likt Maria i Betania, fortsätter att lyss­na på Guds ord händer nå­got. Hon får en gäst i sitt hus, nå­gon som är starkare än alla onda anslag och som är oänd­ligt barm­härtig. Den som lyssnar får besök, som Abraham i Mamre och sys­konen i Beta­nia. Och inte av vem som helst. Den andra per­sonen i den heliga Treeni­gheten blir gäst inte bara i hu­set, utan i hjär­tat. ”När jag är rädd att tappa fotfästet håller din godhet mig uppe, Her­re.”

    Vi är, kära vänner i Kristus, lemmar i hans lidande och uppståndna kropp. Det vi hört hända vid Mam­­res tere­bint­lund och i huset i Betania, är inte bara något förflutet, det sker varje gång vi firar den heliga euka­ris­­tin och det når sin fullbordan i det egna hjär­tat.

    Låt oss inte tveka att öppna dörren när han knackar på. Inte minst när han inbjuder oss att bära hans kors och dela hans li­dande. Lidandet förvandlas som brödet och vinet för­vand­­las på alta­ret. Hans högsta öns­kan är att ta sin boning i våra hjärtan. Benedictus sä­ger att ”hjärtat vidgar sig”.

    Låt oss be om öppnade ögon och villiga hjärtan för gästfrihetens gåva och hemlighet: ”Kris­­tus i er, hoppet om härlig­heten”.

Amen.