Jes 26:7-9,12,16-19  Ps 102:13-21 Matt 11:28-30 –

De monastiska fäderna hänvisar ständigt till detta ord om det skonsamma oket. Det finns som bakgrund till företalet till Bene­dictus regel. Helgonen bekräf­tar det när de utstår allt, men ändå skyndar vidare i ofattbar glädje.

Det verkligt mödosamma är den egna mödan, som ändå bara föder vind. Ändå väljer människan oftast denna fåfänga möda.

Men det finns något i människan som vet, åtminstone anar. ”Min själ längtar efter dig om natten, min an­de söker dig.”

Men när hon anat, har hon ändå svårt att hålla fast vid insikten. Hon luras av det det ytliga­re och i förstone lättare, som visar sig mödo­samt i läng­den och som föder vind.

Vi hörde igår att vi måste bli som barn för att upptäcka gåvan.

Redan profeten antyder lösningen, Kristus: ”Allt vad vi har uträttat har du utfört åt oss”.

Det människan anade i sin andes ”längtan” har någon utfört åt oss. Eller snarare: han utför det i oss, när vi låter honom göra det. Bibel 2000 formulerar hemligheten: ”Allt vad vi gör är ditt verk”.

Jesu tvåfaldiga ord rymmer denna hemlighet: ”Kom till mig”, och ”Ta på er mitt ok och lär av mig”.

Något händer. Ett heligt utbyte. Bördan lyfts av och mö­dan er­sätts av vila. Oket visar sig vara skonsamt och lätt.

Varje eukaristi rymmer mönstret. Vi kommer till honom, frambär och överlåter oss själva, förtröstar på honom, upptäc­ker och sma­kar det heliga utby­tet: ”Allt vad vi gör är ditt verk”.