Jes 66:10-14c Ps 66:1-3a,4–7,16,20 Gal 6:14-18 Luk 10:1-12,17-20

Guds rike är snart här

Människans liv är kort. Det är det enda liv hon får. Framtiden är oviss, men enligt dagens evangelium så avgörs vår framtid när hon lyssnar till Guds ord. Det är förvisso inte vad de flesta tänker i vår tid. De tänker sig ett antal möjligheter att välja mellan och de flesta vill pröva så många som möjligt, inte minst när man är i början av livet. De som kommit upp lite i åren har kanske börjat tröttna på de många valen, men är ändå inte riktigt glada över något av vad den här världen erbjuder.

    Att lyssna till dagens läsningar ur Bibeln är att skymta en annan värld. Jesus talar om Guds rike och säger att detta rike snart är här. Han sänder ut 72 lä­r­jungar. Siffran knyter an till en lista i 1 Moseboken på världens alla folk. Jesu budskap gäller alla folk. Det är in­te ett av flera alterna­tiv, så att man kan välja vad som passar. Det finns bara ett enda Guds rike, efter­som det bara finns en enda Gud.

    De som sänds ut skall bereda väg för hans egen ankomst. De sänds ”dit han själv tän­k­te kom­ma”, säger evangelisten. De utsända måste förkunna det budskap som Jesus hade talat. Att hitta på ett eget budskap vore ju att sabotera hela projektet. Predikantens egna tankar och formuleringar är ointressanta. Det avgörande är att lyssnarna görs beredda för den som är på väg till lyssnaren och som gett predikanten fullmakten att förkunna. Han får inte ta till orda alls utan att ha fått uppdraget. Därför uppmanar han oss att be skördens Her­re att han kallar och sänder ut arbetare till sin skörd.

    Evangeliet glöder av intensitet och allvar. De utsända skall inte ens stanna för att hälsa. Risken är stor att man då pratar bort det hela. Att det skulle uppfattas som oartigt tycks inte bekymra vår Herre. Vad de utsända säger är avsett att tas e­mot. Och när så sker skall de stanna i det huset, ta emot den mat som bjuds, bota de sjuka och säga: ”Guds rike är snart hos er”. Att avvisa budskapet eller att låta det gå in genom ena örat och ut genom det andra är en allvarligare synd än de som begicks i den ökända staden Sodom.

    När de 72 kommer tillbaka och berättar att till och med demonerna lyder dem bekräftar Jesus att han har gett dem makt att trampa på ormar och skorpioner, bilder för de andliga fienderna. Ändå är det inte ens detta de skall glädja sig över, utan att deras namn är skriv­na i himlen. Finns inte detta mål för förkunnelsen, Guds eviga rike, då förminskas den till politisk eller ideologisk pro­paganda för den här världen. Men det är Guds rike som är må­let. Den som tar emot budskapet och blir döpt får sitt namn skrivet i himlen och har därför större skäl till glädje än om han kunde driva ut demoner! Därför vill inte Paulus berömma sig av något annat än Kristi kors, som vi hörde i andra läsningen. Det är ju Kristi död och uppståndelse som den döpte får del av.

    Det betyder inte någon lättköpt väg till ett bekvämt och behagligt liv. Paulus säger att världen är korsfäst för honom och han för världen. Som bevis för det hänvisar han till att han bär ”Jesu mär­ken på sin kropp”. Kanske syftar han på ärren efter tortyr och piskrapp, men det kan ock­så vara sårmärken som senare tiders helgon har fått.

    Vad menar Paulus med att ”värl­den” är korsfäst för honom? Det är inte den värld som Gud älskade så att han sände sin Son för att frälsa den, utan den ”värld” som vänt ryggen till Gud. Människan märker denna ”värld” i de krafter som får henne att följa ”vad kroppen be­gär, vad ögonen åtrår och vad högfärden skryter med”. Alltså de laster som får henne att synda. Johannes säger att denna ”värld” för­går, medan ”den som gör Guds vilja består för evigt”. Guds rike kan ju inte gå under.

    Profeten Jesaja har i sitt sista kapitel gett oss en föraning om Guds rike. Han uppmanar sina lyssnare att glädjas över Jerusalem. Historiskt handlade det om hur Jerusalem åter­­­uppbyggdes efter att ha förstörts av babylonierna på 700-talet före Kristus. Nu uppma­nar profeten sina lyssnare att glädjas med henne. ”Dela hennes glädje, alla som har sörjt över henne”. Detta trots att arbetet stötte på motstånd.

    Jerusalem är en förebild till den heliga kyrkan. Kyrkan är hårt ansatt både utifrån och in­i­från. Mänskligt sett tycks hon inte ha någon lovande framtid. Men det är just hopp som profeten ger. Han talade då till ett splittrat och modlöst folk, vars arbete på att bygga upp staden stötte på motstånd. Ändå säger han att Gud skall leda lycka till henne som en flod, som skall vara lik en forsande ström. I Jerusalem skall ni finna tröst. Era hjärtan skall gläd­jas och era kroppar få nytt liv som det friska gräset.

    Detta är ingen prognos för kyrklig och katolsk framgång i yttre mening. I yttre mening kan det bli ännu värre. Det jag förkun­nar är vad profeten säger, sett i ljuset av Jesu för­kunnelse om Guds rike. Men då finns ännu större anledning att ta vår tro på högsta allvar. Helgonen visar och kan vittna om det i sina liv. De erfor glädjen i sina hjärtan, en glädje som ingen fiende kunde då makt över.

    Det betyder att i tro be Herren att sända arbetare till sin skörd, att återupptäcka korsets kraft i kampen mot synder och demoner, att glädja oss över att våra namn är skrivna i him­­­len, vårt himmelska Jerusalem, att låta våra hjärtan vidga sig över att detta Guds rike är nära redan nu i hans heliga kyrka och i våra hjärtan.

    Det är denna Guds rikes närhet som vi firar i den heliga eukaristin och som vi bekänner i vår allraheligaste tro.

    Amen