– Am 3:1-8; 4:11-12 Ps 5:5-8 Matt 8:24-27 –

”Guds härlighet är den levande människan, människans liv är att se Gud.”

En vidunderlig utsaga av den helige Irenaeus, som var lärjunge till Po­lykar­pos, som var lärjunge till apos­teln Johannes.

Guds härlighet, det ljus och den glans som strålar från Gud – är den levande männi­skan.

Först och främst naturligtvis Kristus, som blivit människa och ligger och sover i båten. Guds härlighet strålar fram när han befaller över vindar och vågor.

Den trossvaga människan får se för att själv bli levande och lysande, och därmed en återglans av Guds härlighet i Kristus.  

Det börjar med att människan upptäcker det liv hon har fått, också sin kropp, att hon är skapad av Gud. Irenaeus kämpade mot sin tids gnos­ticism, för vilken ska­pel­sen var något lågt, som man kunde hantera hur som helst.

Det fortsätter med insikten att Gud har utsett ett folk, Guds plan ge­nom Israels folk, som också föraktades av gnos­tiker­na.

Och det fortsätter i den apostoliska kyrkan, i hennes sakrament och suc­­cession, som av gnos­tikerna sågs som något oandligt.

Irenaeus teologi har sitt uttryck i Pauli ord om att allt är åter­ställt, sam­man­fattat och förnyat i Kristus (Efes 1:10).

Profeten Amos tillämpar det på Israels folk som skapats och utvalts av Gud, men som svikit förbundet med Gud, vilket obön­hörligt får följ­der. Trettio år senare drab­bades Nordri­ket av förödel­se.

Profetens budskap ligger i hans uppmaning: ”Bered dig, Is­rael, att möta din Gud”. Målet för människan är: ”… att se Gud”.    

Lärjungarna fick göra det när Jesus befaller vindar och vågor så att det blir ”a­ll­­­­­­­de­­les lugnt”. Genom sin påsk visar han sig starkare än alla män­­­niskans missgärningar.

Själv frågar han: ”Varför är ni rädda, ni trossvaga?”

”Guds härlighet är den levande människan, människans liv är att se Gud.”