– Apg 21b-26; 13:1-3 Ps 98:1-6 Matt 10:7-13 –

Lukas berättar att Barnabas var ”en god man, full av helig ande och tro”.

Han var betrodd i församlingen i Jerusalem och sändes att ”visi­te­ra” försam­ling­en i Antio­chia när även hedningarna tog emot budskapet. Han har kommit i skuggan av Paulus men sökte upp denne i Tarsos, tog honom till Antio­chia där de arbetade ett helt år tillsammans. Ge­men­samt sändes de ut på den första mis­sions­resan.

De kunde ”ge som gåva vad han hade fått som gåva”, inte ”guld eller silver eller koppar”, men ”helig ande och tro”.

De tidiga munkarna avstod helst från att an­vända för­mågan att göra synliga underverk, trots att de ofta hade fått sådana gå­vor. Ris­ken att väcka sensation var över­hängande.

De använde sin kraft åt det som är större än att uppväcka döda och bota sjuka: att bevara hjärtat rent. De drev ut upprördhet, vrede och missmod ur det egna hjärtat. De övade tålamod och lät inte bedrövelsen styra. Sådant är större än att bota sjukdomar hos an­d­ra.

Det bygger på samma kraft som fyllde Barnabas, han som var ”en god man, full av helig ande och tro.”

Både den apostoliska mödan och kampen för det rena hjärtat vittnar om samma hemlighet.

De gav som gåva vad de hade fått som gåva.