– 1 Kung 18:20-39  Ps 16:1-2a,4-5,8,11 Matt 5:17-19 –

Profeten Elia är ensam kvar som Herrens profet. Mot honom står 450 av­fall­na pro­fe­ter, de som gått i tjänst hos Baal.

Den yttre dramatiken är snarast ”övertydlig”. Det måste handla om något mera än en maktdemonstration.

Det som händer får visserligen det förblindade folket att falla ner på sina an­sikten, men Elia ber att Herren skall omvän­da deras hjärtan.

Också de troende kan önska sig en i yttre mening imponerande Gud, men ytterst är det en kam­p mot ”ond­skans makter”. I den kampen är det rentav tillrådligt att avslöja och ”re­tas” med avgu­darnas vanmakt. Fres­telser­na är inte så mäktiga som de ”känns” och ger intryck av. 

Däremot är avgudar och ”makter” i slutändan grym­ma. De lämnar människan i sticket, även om de i för­sto­ne verkar behagliga. ”De som tar sig and­ra gudar, de drabbas av svåra plågor.”

Den omutliga sanningen om en enda Gud är människovänlig. Att lyda en enda Herre ger människan integritet, vär­dighet och en­het. Tron på en enda Gud lägger grunden för allas gemenskap.

Tron på den ende och sanne Guden finns redan i Gamla Förbun­det, men når sin fullbordan i det Nya.

Det nya förbundet upphäver inte det gamla utan uppfyller och full­bordar det. På Förklarings­ber­get samtalar Jesus med både Mose och Elia. Lagen och profeterna bereder väg för det nya och eviga förbun­det.

”Du visar mig livets väg, inför ditt ansikte finns glädje till fyllest.”