Apg 2:1-11  Ps 104 Rom 8:8-17  Joh 14:15-16, 23b-26

Vägvisaren och hjälparen 

Fortfarande önskar många svenskar varandra ’glad pingst’. Kanske har de min­nen av konfirmation eller bröl­lop vid pingst. Eller beror det på att naturen väcks till liv? En ny­ut­sla­gen rho­­dodend­ron får själen att kvickna till. Vi sjöng i responsoriepsal­men: ”Du, Herre, sänder ut din an­de, du förnyar jordens ansikte”. I ingångspsalmen (introi­tus) sjunger kyrkan: ”Herrens Ande uppfyller jorden. Anden uppe­hål­ler allt”.

    De troende behöver påminnas om Anden. Det är lätt att förlora geisten. Kan det bero på att Anden är så överväldigande? Många håller Gud på lagom avstånd – det mest dåraktiga en människa kan gö­ra. Som att tacka nej till livet. Påven Leos uppma­ning till jul är också aktuell vid ping­st: ”Glöm inte din värdighet, kristna människa!” Till den krist­nes värdighet hör att Guds egen Ande har utgjutits över henne. Det är den­ne Ande som uppenbarade sig i ”ett dån som av en stormvind och i tungor av eld” den första Pingst­da­gen i Je­rusa­lem.

    Det var många judar i Jerusalem när det hände. De var där för att fira den så kal­lade veckofesten femtio da­gar efter påsk, den fest som blev den kristna Pingsten. De hade kommit från alla vä­der­streck och talade vitt skilda språk. Än­då förstod alla när apost­larna talade om ”Guds väldiga gärningar”. Händelsen målar en föregripande och profe­tisk bild av hur kyrkan skall utbreda sig till jordens alla språk och länder. Pingsten fullbordar påsken. Den gör Kristi verk levande. Utan An­den stelnar kyrkan till en institu­tion, liturgin blir tomma cere­mo­nier, moralen tunga regler och tron tomma ord. Utan Anden har människan ingen hjälp ens av tron på Kristus.

    Det är vad aposteln säger i andra läsningen, och där talar han till kristna. ”Den som inte har Kristi ande tillhör inte honom”. De bekände sig som kristna, men sakna­de liv. De var kristna till namnet, men saknade dess kraft. De bekände det yttre, men saknade Kristi Ande i sitt innersta. Jesus talar om dem i evangeliet: ”Den som inte älskar mig bevarar inte mina ord”. De var kanske hängivna i början, men steg för steg har de anpassat sig till den här världen. Vår påve Franciskus varnar de troende för att ”förvärldsligas”. Vår förre påve Benedictus menar att här finns roten till många av de prästerliga övergreppen. I veckan hörde vi Paulus varna för de ”far­liga var­gar” som skall nästla sig in i kyrkan för att med ord om falsk frihet och anpassning till värl­den förvanska hen­nes and­liga liv. Det är motsat­sen till den fri­het aposteln talar om:

”Vi har inga skyldig­he­ter mot köttet”. Vi har ingen skyl­­­­dig­het att följa med strömmen. Det är när vi med ande dödar syn­dens gärningar som vi får ”le­va”.

    Utan Anden känns moralen som slaveri under hårda bud och stränga krav. Endast med Andens hjälp blir det en livgivande ånger som befriar och upp­­­rättar. An­den be­hövs också för att förstå vad förlåtelsen är. Anden ger den botfär­dige visshet om att han inte längre behöver leva i fruktan. Han blir upphöjd till sin sanna värdighet som Guds barn och kan i hjärtat säga: ”Abba! Fader!” Genom Anden får män­ni­skan livet tillbaka. Visserligen måste också den troende dö den kropp­s­liga döden, men det eviga och andliga livet har redan börjat. ”Era dödliga kroppar blir levan­de genom att den Ande som uppväckte Kristus bor i er”.

    Och så går han ett steg vidare. ”Anden själv vittnar med vår ande”. ”Vår ande” – det är bland annat människans samvete när det blir ”samvetande” och samstämt med Guds An­de. En ny människa får liv och växer till.

    Men människan är glömsk. Hon glöm­mer allt det goda Gud har gjort med henne. Hon har ju fått Anden i dop och konfirmation och sedan på otaliga sätt. När den sa­lige JH New­man ser tillbaka på sitt liv så minns han sina synder, men dessa minnen har för­lorat sin förmåga att plåga och skuldbelägga. Han fylls av jublande tack­sam­het över hur Gud har förlåtit honom och fört honom på rätta vägar. De goda beslut han fattat och det goda han har gjort är Andens verk. Det är exakt vad Jesus lovade i evan­geliet: ”Hjäl­­paren skall lära er allt och påminna er om allt”. Det är Anden som påminner om Guds väldiga gärningar. Det är Anden som upply­ser för­nuftet så att hon ser och förstår. Det är Anden som sätter vil­jan i rörelse så att hon ock­så gör det goda hon har insett. Ett vidunderligt samarbete växer fram mellan män­niskans ande och Guds helige Ande. Redan profeten säger: ”Jag har min lust i dina lagbud. De är mina rådgivare”. ”Anden själv vittnar med vår ande om att vi är Guds barn”.

    Så går aposteln ännu ett steg. ”Är vi Guds barn, då är vi också arvingar, Guds arv­ingar och Kristi medarvingar, om vi delar hans lidande för att också få dela hans här­lighet”. Som Guds barn får lärjungen löfte om samma arv som Kristus. Lärjungen får löftet att få dela hans eviga härlighet. Men det fanns ett ”om” – ”om vi delar hans lid­an­­de”. Aposteln ser dock inte detta som en plåga eller ett hinder, utan som ett upp­drag och ett privilegium. För att smaka denna frihet krävs det extra hjälp av An­den. Också den redbare kan plågas av att inte få svar när han ber om hjälp. Kraf­terna tycks rinna bort och endast mörker omge henne. Det är då det behövs Andens upp­lys­­ning om att just detta är efterföljelsens väg. Vägen till fördjupad pingst går via kor­set och pås­ken. Att hålla ut i svårigheterna, men göra det i närhet till den lidande Kris­­­tus, det är att bereda väg för Anden och en ny frihet. Så har helgonen förstått det. De har också prak­ti­­se­rat det i vardagen när de ”off­rade” sina li­danden och plågor ge­nom att för­ena dem med Kristi lidanden. Lärjungen säger sitt Amen till det som i för­stone bara ser ut som motgångar och hinder. Då sker något, genom Anden. En ny människa växer fram, en människa som i allt följer sin Herre, som är på väg att dela Kristi härlighet genom Hjälparen den helige Ande.

    Den helige Basileios sammanfattar sin undervisning om Anden och säger: ”Genom Anden kan de troende ana vad som skall ske, förstå mysterierna, begripa det fördol-da, få del av nådegåvorna, ha sitt hemland i himlen, delta i änglarnas kör och få en glädje som aldrig skall sluta. De förblir alltid i Gud, de blir lika honom och blir det som övergår allt vad vi kan önska: de blir gudar”. Teologin kallar det gudomliggörelse.

    Låt oss be om Andens vägledning och låt oss be i tro.

    Den tro som vi nu bekänner i trosbekännelsen, och vars väldiga gärning­ar vi firar i den heliga eu­karistin.

    Amen.