– Apg 22:30; 23:6-11 Ps 16:1-2a,5,7-11 Joh 17:20-26 –

Paulus tycks använda list. Inför stora rådet, som bestod av både fariseer och saddukeer, säger Paulus: ”Det är för hoppet om de dödas uppståndelse som jag nu har ställts inför rät­ta”.

Paulus vet att fariseer­na tror på upp­stån­delse och ett liv efter dö­den, medan sadduke­er­na förnekar allt sådant. Det bröt ut ett gräl och blev ”ett väldigt ropande”.

Därmed räddas Pau­lus ur den akuta krisen och kan fö­ra bud­ska­pet vi­da­re. På natten får han höra av Her­ren: ”Var inte rädd. Så som du har vittnat om mig i Jerusalem måste du också vittna i Rom”. Listen stod i Guds tjänst, men det skulle kosta Paulus li­vet.

I sin översteprästerliga förbön ber Je­sus till Fadern: ”den kärlek som du har älskat mig med skall vara i dem”. Det är den kärlek Fadern har älskat Sonen med ”före världens skapelse”.

Han ber att lärjungarna skall dras in i och bli delaktiga av den kär­­lek som råder mellan Fa­dern och So­nen. ”Liksom du, Fa­der, är i mig och jag i dig, skall också de va­ra i oss.”

Det kan bara ske genom Anden. Därför är det för lärjungarnas bästa att han går bort och bereder väg för Anden: ”för att den kärlek som du har älskat mig med skall vara i dem, och jag i dem”. Men det sker inte utan människans samverkan.

Där­­för ber vi om kär­lekens Ande, ”så att vår vilja kan behaga dig ge­nom att bli ett med din” (kollektbönen). Antingen det blir dra­ma­­tiskt som för Paulus, i nattens tysta bön, eller genom tålamod i prövning och lidande.

Samma bön kan formuleras: ”Ske din vilja”.

Det är vad vi ber och gör i den heliga eukaristin.  

”O du helige Ande, kom, uppfyll dina troendes hjärtan och tänd i oss din kär­leks eld.”