– Apg 4:32-37 Ps 93:1-2,5 Joh 3:7b-15 –

Paschasius Radbertus var benediktin i Corbie i Frankrike på 800-ta­let. Kan­ske var han Ansgars lärare. Han skrev den första trak­ta­ten om den heliga eu­ka­ristin, där vi görs till lemmar i en enda kropp.

Eller med Lukas formulering: ”Ett hjärta och en själ”, eftersom de hade allt gemensamt.

Inte bara den en­skilde, utan också gemenskapen föds på nytt ge­nom den he­lige Ande.

”Var inte förvånad”, säger Jesus till Nikodemos, och jämför An­den med vin­den som blåser vart den vill. Mänskliga ob­serva­tio­ner kan inte se varifrån Anden kom­­mer eller vart den far.

Det man kunde se var att de troende ställde alla sina ägodelar och ta­langer till ge­menskapens förfogande.

Vi vet hur sträng Benedictus är mot ”privategendom”. Inte ens en duk­tig hant­verkare eller konstnär får inrätta en egen ”nisch”.

Anden känns igen på doften. Man märker vilken glädje det spri­der när gåvorna ställs i ge­menskapens tjänst. Medan avundsju­kan sprider då­lig lukt.

Avundsjukan måste sättas på svältkost och dö. Då bär pås­ken frukt. Blindheten botas och jag upptäcker att de and­ras gåvor också är mina. Avundsjukan ersätts med glädjen över de andras gå­vor.

Den avundsjuke blir allt fattigare. Den som ger och överlåter sig och allt sitt till gemen­skapen blir allt rikare.

I den heliga eukaristin förenar vi oss med Kristi överlåtelse och offer, och upp­täcker den gu­domliga hjälpen, den heli­ge Ande.

Vi upptäcker gemenskapens rikedom och smakar dess glädje, både i den nära gemenskapen och i den stora över alla grän­ser och tider, ”de heligas ge­menskap”, ”communio sanctorum”.

”Ett hjärta och en själ; de hade allt gemensamt.”