Apg 5:12-16 Ps 118:1-4,22-27a Upp 1:k9-11a,12-13,17-19  Joh 20:19-31

 

Påskens hemlighet – vår helighet, vårt nya liv, vår värdighet

”Som nyfödda barn”, quasi modo geniti, sjöng vi i ingångsversen. I den tidiga kyrkan tänkte man då främst på de nydöpta, på dem som döpts under påsken. Hela veckan har vi i litur­gin bett för de nydöpta och därmed påmints om det egna dopet. I da­gens kollektbön bad vi om att ”allt djupare fatta påskens hemlighet”. Man kan också säga dopets hemlighet. 

     Denna hemlighet samlas i tre uttryck: ”vår helighet som döpta”, ”vårt nya liv i Anden” och ”vår värdighet som vunnits med Kristi dyrbara blod”. Varje döpt kan säga: Jag är helig, jag har fått ett nytt liv, jag bär på en vär­dighet. I antiken kunde de förnäma ha en slav som viskade i örat när hans herre frestades av övermod: Kom ihåg att du är dödlig! Det var och är sant. Munken får samma råd av Be­nedictus, att dagligen tänka på döden. Men dessför­innan har brodern uppmanats att ”Ef­ter­trakta det eviga livet med andens hela begär”. Och nu påminner oss kyr­kan: Kom ihåg att du är döpt! Glöm inte din helighet, din värdighet och ditt nya liv i Anden! Benedictus var­nar sina bröder att inte glida bort in i mörker och synd, men det sker med en påminnel­se om ”de goda gåvor han har givit oss”. Dessa ”goda gå­vor” har vi fått i dopet. Kyrkan säger till sina barn: Glöm inte att du är döpt! Påskens hem­lighet har tagit sin boning i dig.

     ”Vår helighet som döp­ta”, betyder att vi i grunden är renade från våra synder. Arv­syn­den och dess skuld är borttagen. Den döpte är iklädd Kristus och hans rättfärdighet. Det är vad dopdräkten symboliserar. Och det är inte något på utsidan. Kristi helighet ges den döp­te som en outplånlig ”vatten­stämpel” i själens innersta. Mera oförstörbar än stämp­larna på våra sedlar. Det kristna livet är förvisso en mödosam vandring och en kamp, men den sker i kraft av dopet. Vi älskar därför att han först älskade oss. Också den som begår all­varliga synder, och därför måste renas på nytt i biktens sakrament, återvänder därmed till den helighet han fått i dopet. Att gå till bikt är att få dopdräkten ren på nytt. Vi hör­de löf­tet till apostlarna i evangeliet: ”Om ni förlåter någon hans synder, så är de för­låt­na.”

     ”Vårt nya liv i Anden” – vi är genom dopet inte bara renade, vi är födda på nytt. Dopet är ett bad till ny födelse. Hela påsken påminner om detta nya, den nya sången, den nya män­niskan, det nya förbundet. Kristus framgick ur graven med ett nytt liv. Dopet betyder inte bara att den gamla och syndiga människan dör, det liv vi avsäger oss under påsknatten. Det betyder också att den döpte uppstår med Kristus till ett nytt liv. Avsägelsen följs av tros­bekännelsen till det nya livet. All strävan och möda har detta förtecken. Det är inte en kamp för att nå ett upphöjt moraliskt ideal, det är en kamp för att ta den gåva i besittning som givits oss i dopet. ”Till den friheten har Kristus befriat oss”, säger aposteln.

     ”Vår värdighet som vunnits med Kristi dyrbara blod” – tanken här är uttryckt i ekonomis­ka kategorier. Den döpte blir friköpt. Ty synden gör människan till en skuldsatt gäldenär, hon blir slav hos djävulen. Genom synden går människan över till motståndarsidan och blir skuldsatt hos fienden. ”Den som syndar är syndens slav”, säger Je­sus. ”Den som står i skuld är inte fri”, kan man höra i politiken eller påminnas om av kronofogden. Här gäller det tillvarons stora kamp mellan gott och ont, mellan Kristus och Satan. Vem står vi i tjänst hos? Den moderna männi­skan vill inte gärna höra sådant. Hon tror sig vara herre i eget hus. Att synda kan tyckas harmlöst, åtminstone till en början, men när det blir en ovana, märker människan att hon blivit bunden och beroende, att hon förlorat sin frihet och fastnat under en främmande makt, en makt som inte vill hennes bästa, utan skadar och förstör hennes liv. Människan blir skuldsatt och där­med ofri. Skulden är så stor att hon inte kan betala den själv. Därför gick Kristus in i kampen och köpte oss fria. Han lu­rade djävulen genom att låta sig kors­fästas som en syn­dare och brottsling. Satan trodde att Jesus var som alla andra och att han därmed skulle få honom över på sin sida. Men Jesus var utan synd. Djävulen fick inte makt över honom. Bytet gick djävulen ur händerna och han stod där med skammen. Han tvingades bevittna hur Jesus i stället förblev fri och kunde befria oss andra. På östliga ikoner stiger han ner i dödsriket och säger till Adam, människan: ”Vakna upp, stig upp från de döda. Jag befriade den fördömde, jag gav liv åt den döde. Vem är den som säger mot mig? Jag är den som upplöste döden, och trium­fe­rade över fi­enden. Kom, alla män­niskor­nas släkter, som är genomsyrade av synd, och tag emot syn­dernas förlåtelse. Ty jag är lammet som slaktades för er, jag är er återlös­ning, jag är ert liv, jag är ert ljus, jag är er konung.” Aposteln uttrycker det så: ”Gud har köpt er och priset är betalt”. Priset är hans dyrbara blod, närvarande i den heliga eukaristin, garantin för ”vår värdi­ghet som vunnits med Kristi dyrbara blod”.

     Det är därför den tidiga kyrkan såg avfall från tron som den största av synder. Det vo­re ju att kasta bort den dyrbaraste gåva vi har fått.

     Därför säger oss kyrkan denna barmhär­tig­hetens söndag: Kom ihåg att du är döpt! Låt oss inte glömma: ”Vår helighet som döpta, vårt nya liv i An­den och vår värdighet som vun­nits med Kristi dyr­ba­ra blod”.

     Amen.