Kristus är uppstånden från de döda! Må hans ljus förjaga allt vårt mörker!

Så ljöd budskapet när påskljuset hade tänts vid elden: Kristus är uppstånden från de döda! Därför ber vi att hans ljus skall förjaga allt vårt mör­­ker. Vi firar denna påsk när mörkret i värl­den känns tätare än på länge. Men trots den brutalitet och lögn som känne­teck­nar var­je krig är påsken en påminnelse om det mörker som råder hela tiden och överallt där Kristi ljus inte lyser. Också där det råder yttre fred.   

    Med små påskljus i våra händer gick vi i procession in i kyrkan och lyssnade vid det sto­ra påskljuset till Exsultet, den kanske vackraste av kyrkans liturgiska böner. Den vänder sig med sitt bud­skap först till änglarna. Kristi upp­ståndelse får också änglarna att jubla. Se­dan uppmanas jorden att jubla av glädje. ”Hela världen må förnimma att mörkret har sking­rats.” Vida­re upp­­­manas kyr­kan att glädja sig. Hon bär i sig uppstån­delsens kraf­ter. Hela hennes liv och historia vore obegriplig utan Kris­ti upp­ståndel­se.

    Exsultet inleds som en eukaristisk prefation, ”Ja, sannerligen är det tillbörligt och rätt…” Med olika bibliska bilder och händelser beskrivs påskens outtömliga innebörd. Näs­tan be­rusat talar den om Kristi ömsinta omsorg och bottenlösa kärlek. Den kallar skulden ”lyck­sa­lig”, ty den blev inlöst av en sådan Återlösare. Men det är Guds glödande kärlek som be­sjungs och där­för blir också allvaret så stort: ”Meningslöst är det att födas som männi­ska om vi inte blir födda på nytt till det sanna, eviga livet”.

    Exsultet beskriver frukterna av Kristi uppståndelse. Brotten förjagas, skulderna utplå­nas, oskul­den ges åt de fallna och de bedrövade får glädjen tillbaka, hatet förintas, fred skapas och makterna tvingas till lydnad. Skeptikern undrar om detta inte är överord? Tron svarar: Det är vi som är blinda, döva och tröga. Allt gott i historien har sin källa i den­na natt. Det är vi som in­te har upp­täckt påskens hisnande storhet. Allt är förvandlat, ty Kris­tus har upp­stått från de döda! Vad skulle in­te hän­da om vi fullt ut levde i påskens sanning? Ota­liga vittnes­börd bekräftar den sanning vi firar denna natt. 

    Också slutet av Exsultet liknar eu­ka­ris­tin. Påskljuset frambärs som ett välluktande of­fer ”som bi­na med sin flit har berett och den heliga kyrkan nu får ge som gåva genom sina tjänares hän­der”. Moderbiet, bidrott­ning­en, nämns inte vid namn, men det måste vara Ma­ria. Hon som stod vid korset och del­tog i Sonens överlåtelse till Fadern. Kyrkan ber att påsk­ljusets låga skall förenas med ljusen på himmelens fäste, särskilt med Morgon­stjär­nan, som är ett namn på Kristus. Påsknatten är en lyck­salig natt ”då jord och him­mel möts, då Gud och människa förenas”.

    Kristi uppståndelse är alltså något vida mer än att han som män­ni­ska blev levande igen. Uttrycket ”återuppståndelse”, som används idag, för­minskar både det uni­ka och allt ny­ska­p­ande i Kristi påsk.

    Samtidigt var det något konkret och kroppsligt. Graven var tom. Även om den tomma graven ensam inte bevisar något, så är det en förutsättning för den första kristna förkun­nel­sen. Hade någon kunnat visa fram den döda kroppen hade vi inte firat påsk idag. Sam­tidigt är det något som omfattar och genomsyrar allt. Vår förre på­ve Bene­dikt XVI säger: ”Uppståndel­sen är något som har hänt i historien, men den spräng­­­er histo­riens rum och når utöver det”.

Ett ljus brinner genom att förtäras och brinna ner. I påskljuset finns vårt livs hela kallel­se och mening. Att följa Kris­tus, dö från synden och ingenting föredra framför kärleken till honom. Det är denna påsk som inprog­rammeras i den döp­te. Vi bär Kristi uppståndna kropp och blod i våra kroppar för att dessa skall för­vandlas till fullkomlig likhet med hans förhärligade kropp.

    Därför ber vi: ”Må Kristi ljus för­jaga allt mörker.” Kristi ljus är starkare och förja­gar mörk­ret. Vi hörde det i den sjätte läsning­en ur Ba­ruks bok: ”Lär dig var det finns vishet, var det finns kraft och förstånd. Då kommer du ock­så att inse var det finns liv och ljus för ögonen, var det finns lång levnad och frid”. Gud lik­nar sina barn vid stjärnor som skall full­göra sin vakt­tjänst. ”Han kallar på dem, och de sva­rar: Här är vi! Och lyser med gläd­­je för sin ska­pare.”

    Älskade systrar och bröder, ”Kristus är uppstånden från de döda! Må hans ljus förjaga allt vårt mörker.”

    Amen.