– Hes 37:21-28 Jer 31:10-12b,13 (resp.psalm) Joh 11:45-56 –

Kajafas ”talar inte av sig själv. Han talade profetiskt”. Gud låter denne skrupel­frie realpo­liti­ker uttrycka sin gudomliga plan. Och inte bara uttrycka. Kajafas blir red­ska­pet för att planen genomförs.

”Jesus skulle dö för folket, och inte ba­ra för folket, utan också för att Guds sking­­ra­de barn skulle sam­las och bli till ett”.

Många av judarna hade kommit till tro när de gått ut till Maria i Betania och sett Jesus upp­väcka Lasaros. Om detta fick fortsätta kunde det hota den poli­tiska balan­sen och judafolkets relativa frihet.

För Kajafas får ända­må­let hel­ga medlen, även om priset är en männi­skas liv.

Vår tro säger oss att Gud tar Kajafas politiska plan i sin tjänst för att genomfö­ra sin gudomliga plan.  

Redan profeten Hesekiel hade sagt det. Han ingöt hopp i de för­skingra­de och uppgivna i Babylon. De bortförda skall förenas och åter få bo i sitt land under en och samma herde.

Det kunde bara en profet säga. Sannolikt förstod han inte själv hela in­nebör­den i vad han sade.

I Uppenbarelseboken möter vi åter Hesekiels ord och bil­der. Johannes tar pro­fe­ten till hjälp för att uttrycka den yttersta och fullbordade meningen med allt.

Allting försonas och nyskapas i Kristus. Det är det vi skall fira den kom­mande veckan. Men redan i förväg ser vi det övergripande mönstret.

Den stora och kosmiska planen gäller också på ”mi­kroplanet”, i det lilla, i det dagliga livet med oss själva och tillsammans under vår korta stund på jor­den.

Vår tro klargör att hela tillvaron är påskpräglad. Det må se­dan gäl­la kriget i Uk­raina eller vårt konkreta liv tillsammans och med oss själva, in­te minst när fi­enden försöker splittra och förvränga med sina lögner. Hans avsikt är att för­slava och få oss att förtvivla.

Med våra liv som insats är vi kallade att vittna om detta nya liv, livet i Kristus. Till exempel att bära både egna och var­andras kropps­­liga och moraliska svag­heter med största tåla­mod. Vilket är mera värt än att inta en stad.

Hemligheten är att göra det ”för Kristus”, som Benedictus säger.

Eukaristin ger oss nåden att göra det med hans kraft.

För att upp­täc­ka att han är med oss alla dagar utan undantag.

Förenade med honom förkunnar vi hans död och bekänner hans uppståndelse i allt.