– 4 Mos 21:4-9 Ps 102:2-3,16-21 Joh 8:21-30 –

Guds folk knotar under vandringen. Gång på gång. De saknar bröd och vatten och menar sig ha skäl att inte bara klaga, utan också knota.

Att klaga är över sin nöd är ingen synd, psaltaren är full av klagan, men knotande har passerat en gräns.

Den som knotar ber inte (längre). Den som knotar har vänt sig mot Gud och därmed från honom. Det står att fol­ket ta­lade ”mot Gud och mot Mo­­­­­se”. Där­för får det så allvarliga följder, giftiga och dödliga orm­bett.

Det har en likhet med dagens avsnitt ur Johannesevangeliet där vi hör om det växande mot­­stån­det mot Jesus. På ett annat ställe talar Je­sus om den synd som han kallar otro. Här säger Je­sus med kus­ligt allvar: ”Om ni inte tror att jag är den jag är, skall ni dö i era syn­der”.

Knotande plågar också den som tror på och bekän­ner Jesus. Det visar att lärjungen ännu inte känner sin Herre helt och fullt. Orsaken är att lär­jungen inte känner sig själv.

Detta till skillnad från kyr­kans helgon, som älskade och kände sin Her­re, och sig själva. Deras ödmjukhet gjorde det omöjligt för dem att kno­ta.

Mose ber för folket och ger dem kopparormen att se upp till för att bli botade. Jesus förut­säger vad som skall ske också för det nya Guds­folket, det som kop­parormen pekade fram mot. ”När ni har upphöjt Männi­sko­sonen, skall ni förstå att jag är den jag är”.

Vägen till klarsyn och befrielse från knotande är den hälsosamma ång­ern och den helande tron, med hjärtats öga oavvänt riktat till Jesus.

I varje eukaristi ser vi det helande tecken som kopparormen pekade fram mot, ”Se Guds Lamm…”. Vi instämmer i församlingens svar:   ”He­rre, jag är inte värdig…, men säg bara ett ord så blir min själ helad”.

Låt oss be om och söka en allt djupare självkännedom för att också vä­xa i kun­skapen om Herren och kärleken till honom.

Längre fram skall Jesus säga: ”När jag har blivit upphöjd från jor­den skall jag dra alla till mig”.