Neh 8:2-4a,5-6,8-10 Ps 19:8-10,15 1 Kor 12:12-14,27  Luk 1:1-4;4:14-21

Guds ord går i uppfyllelse

För tre år sedan instiftade vår påve Franciskus denna söndag som ”Guds ords söndag”. I år passar det särskilt bra, eftersom dagens läsningar berättar om två predik­ningar som vi­sar kraften i Guds ord. Den första hölls av prästen Esra ungefär 550 år före Jesu pre­di­kan, som vi hörde om nyss i evangeliet. Esra hade återkommit från fången­ska­pen i Ba­bylon och deltog i återuppbyggandet av Jerusalem. Predikstolen var en hög trä­ställning i det fria. Där läste han ur Mose lagbok. När han öppna­de bokrullen stod fol­ket upp, som vi gjorde nyss när vi lyssnade till evangeliet. Folket ropade: ”Amen, Amen”. Som när försam­lingen nyss svarade: ”Lovad vare du, Kristus”. 

    Orden som Esra läste måste ha träffat dem i hjärtat. När de hörde om Guds förbund med sitt folk och såg sina egna svek mot förbundet föll de ner med ansiktena mot mar­ken och tillbad. Under den långa fången­ska­pen hade de förlo­rat nästan allt hopp, men nu upp­rättas för­bun­­­det på nytt och Esra skickar hem fol­ket med uppma­ningen att inte vara be­drö­vade. ”Gå hem och ät er bästa mat och dricka ert sötaste vin. Var inte bedrövade. Den gläd­­je Her­ren ger är er styrka.” Den styrkan och glädjen förmedlas genom Guds ord.

    Styvt ett halvt millennium senare predikar Jesus i sin hemstad Nasarets synagoga. Han står upp, får en bokrulle och läser ur profeten Jesaja. Stycket handlar om Messias, den tjänare över vil­ken Herrens Ande skulle komma, med glädje till de fattiga, syn för de blinda och be­frielse för de fångna och betryckta. Så rullar Jesus ihop boken och sätter sig ner. Al­las blic­kar är rik­tade mot honom. Han säger: ”Idag har detta skriftord gått i upp­fyl­lelse för er som hör mig”. För dem som hör går det messianska löftet i uppfyllelse.

    Folket i Nasaret lyssnade uppmärksamt, liksom folket hade lyssnat till Esra, men det räc­k­te inte att lyssna med de fysiska öronen. Deras inre öron var inte öpp­na för att Jesus var något mera än ”Josefs son”. Det slutade med att de drev ut honom ur staden. Även om det inte slutar så dramatiskt vid varje predikan kan Guds ord i människans öra låta som dö­da och meningslösa ord. Nå­got hindrar. Något behövs som bryter igenom döv­heten och öppnar öronen för att det är mer än människoord. Vi hör det när en kyrka invigds och bis­ko­pen före den första läsningen utropa­r: ”Må Guds ord ständigt ljuda i detta rum och må det öppna era sinnen för Kristi hemlig­het, så att det verkar er frälsning här i Kristi kyr­ka”. Guds ord behövs för att Kristi hemlighet skall uppenbaras.

    Guds ord har sakramental karaktär. Under ytan och de mänskligt formulerade orden finns en gudomlig kraft. Den heliga traditionen jämför ofta Guds ord med den heliga kom­munionen. Under brödets och vinets synliga gestalter döljer sig Kristi kropp och blod. Där­för vördar kyrkan de gudomliga skrifterna, särskilt boken med evangelierna (evangelia­riet), liksom hon vördar altarets allraheligaste sakrament. Men människan kan göra sig döv för Guds ord. Jesus skall ofta sucka över hur människorna hör utan att höra. Inte ens männi­skans goda vilja räcker. Människan kan inte bara bestämma sig för att lyssna. Hennes vilja behövs, men hon behöver en hjälpare, den he­lige Ande, för att öronen skall öppnas. ”Du, Herre, bröt igenom min dövhet”, skriver Augustinus om sin omvändelse. Liksom Anden in­spirera­de författarna till de heliga skrif­terna, behöver vi samme Ande för att upptäcka den gudom­liga kraften i Guds ord.  

    Det är Anden som för Jesu verk vidare. Lukas berättar om det i sin andra skrift, Apostla­gärning­arna. Anden full­bordar Sonens verk. Genom Anden upphävs avståndet mellan Je­su ord och den som lyssnar till det idag. Det är Anden som skiljer predi­kan från ett andligt föredrag, även om föredraget skulle handla om vad Jesus har sagt rent historiskt. Anden gör att Jesu ord är lika sanna idag som den gången i Nasaret: ”Idag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig”.  

    Ordet ”i­dag” är därför liturgins nyckelord. I kyr­kans liturgi lyss­nar vi inte till ord från det för­flut­na. I liturgin blir det förgångna närvarande. Historia blir presens. Det är Anden som förvandlar ceremonier till helig liturgi, till liturgins ”idag”. Men det förutsätter något också hos dem som lyssnar. Profetens ord riktade sig till de fat­tiga, de betryckta, de blinda och döva – andligt sett: de ödmjuka. De lyhörda hör vad rösten förkun­nar. Och gläder sig. Den som plågas av själviskhet och egocentricitet anar sin befrielse. De blinda spär­rar upp ögo­nen – de som för­stått att de inte själva ser klart och därför behö­ver ljus och ö­gonsalva. Guds ord upplyser dem som förstår att de vandrar i mörker. Det gäller också när vi läser för oss själva. Läs gärna högt, om det inte stör någon annan! Inget missmod och inget mör­ker kan be­stå i läng­den när hjärtats öra hör Guds ord. Guds folk lyssnar sig ur mörkret in i ljuset. Ordet rymmer alltid mera än vi hittills har förstått. Det är alltid nytt, eftersom det är Guds ord. Det liknas ofta vid bröd, som ju människan behöver varje dag. De monastiska fäderna tänkte på Guds ord när de bad fjärde bönen i Fader vår: ”Vårt dagliga bröd, giv oss idag”.   

Ordets gudstjänst bereder väg och öppnar ögonen för vad som sker på altaret. Liturgin sker i pre­sens. Prästen berättar inte vad Jesus sade och gjorde när måltiden instiftades. Han säger inte ´detta var Kristi kropp´, ännu mindre ´detta bröd sym­boliserar hans kropp´. Prästen gör Kristus närvarande. Kristus låter prästen ta hans ord i sin mun och säga: ”det­ta är min kropp, detta är mitt blod”. Förbun­det förnyas och församlingen be­kräf­tar offrets närvaro ”idag”: ”din död förkunnar vi, Her­re, och din uppståndelse bekänner vi”. Redan Es­ra uttryckte det: ”Denna dag är helgad åt Herren, er Gud. Sörj inte och gråt inte. Var inte bedrövade, ty fröjd i Herren är er starkhet”.

Detta ”idag” fortsätter in i varje situation och i varje ögonblick. I klostrets dagliga liturgi ljuder det: ”idag, om ni får höra hans röst, så förhärda inte era hjärtan”. För den som blir stilla inför Herrens ord sker samma mirakel. Den Herre vi läser om blir närvarande ”in­för er som hör mig”. I varje ögon­blick, så länge vi inte vänder oss bort.

Den som förstått detta sörjer när hon lånat sitt öra till sådant som för vilse. Den ödmjuke förstår att Herren söker oss ständigt. I varje situation. I allt. Att det inte finns någon neutral tid. Men – och det är själva evangeliet – Herren är här för att hans kärlek är ett ständigt ”idag”, som vill bereda oss för den framtid då all tid är sammanfattad i ett enda ”nu”, i ett evigt ”idag”.

Men det börjar idag, inte i morgon. ”Idag, om ni får höra hans röst må ni inte för­härda era hjär­tan.”

Amen.