– 1 Sam 18:6-9;19:1-7 Ps 56:2-3,9-13 Mark 3:7-12 –

”Saul har slagit sina tusen men David sina tio tusen.”

Så sjunger kvinnorna när filistéerna var besegrade efter Davids seger över Goliat. Den andliga fienden får ett gyllene tillfälle att fresta Saul med avundens gift. Han lockar Saul att se ”med onda ögon på David”.

Det verkar som en naturlag, men avundsjuka är ett gift. När män­niskan ger efter för frestelsen blir det synd. Det började med Kain.  

Sauls son Jonatan var David mycket tillgiven. Det skulle växa till vänskap av ädlaste slag, trots att Jonathan därmed kan förlora sin naturliga rätt att efterfölja som Saul kung.

Jonatan talar för sin vän och får Saul att lyssna. Åt­mins­tone en tid. Han öpp­nar ögonen för kungen. När David slog Goliat blev det en seger för he­la Israel. Sauls egocentriska avund gjorde ho­nom blind för det gemensamma go­da i mångfald och olikhet.

Detta fort­sät­ter i kyrkan när olika gåvor och tjänster ställs i enhe­tens tjänst och blir helheten till nytta och glädje.

Bote­medlet mot avund är att tacka för och glädja sig över den an­d­res gåvor. Då blir de andras gåvor också mina. De andra lem­mar­na i kroppen är ju också mina lemmar.   

Benedictus säger att bröderna skall få olika mycket av förnö­den­heter, allt efter vars och ens behov. Men han tillägger en var­ning. Den som får mindre varnas för att bli bedrövad och avund­sjuk, och den som får mera varnas för att förhäva sig.

”Så skall alla lemmarna leva i frid.”

Ekumenik börjar i den egna familjen, i den egna församlingen.