Kortpredikan S. Andreas, apostel
– Rom 10:9-18 Ps 19:2-5 Matt 4:18-22 –
Tidigare var det aposteln Andreas som inledde raden av helgon i kyrkoåret.[1] Tillsammans med Johannes räknades han som den först kallade av apostlarna.
Det fanns kraft i det ord som kallade. Kristi ord ger inte bara information. Hans ord tränger in i och förvandlar ett trögt och tvivlande hjärta.
Människan kan avvisa ordet. Gud gör inte våld på människans frihet. Varken tro eller kallelse ges utan människans vilja och samverkan. Ibland kräver kallelsen det till synes omöjliga. Ändå är både kallelsen och tron något mer än ett viljebeslut. Det är en gåva, förmedlad genom den helige Ande.
Därför är tron säkrare än tusen tvivel och kallelsen starkare än alla svårigheter. ”Ingen som tror på honom skall stå där med skam.” En enbart mänsklig övertygelse och kallelse skulle inte ha denna kraft.
Aposteln Andreas hade upptäckt att själva korset rymde kraft. Han skall ha lidit döden på ett kors i X-form. Antifonerna i den monastiska tidegärden är snarast övertydliga när de vittnar om korsets kraft.
Andreas tilltalar korset, nästan som en person: ”Jag har alltid älskat dig och önskat att få omfamna dig”. Också liturgin tilltalar korset: ”O, heliga kors”.
Ondskan står maktlös och förvirrad inför korsets kraft.
Andreas tilltalar korset och ber: ”Ta mig, o kors, från människorna, och ge mig till min Mästare, så att han kan ta emot mig genom dig, (o kors,) han som återlöste mig genom dig, (o heliga kors)”.
Låt oss be om öppnade hjärtan för trons och korsets kraft.
[1] Genom den senaste liturgireformen inleds helgonåret vid det nya årets början. Andreas´ dag firas ändå i närheten av kyrkoårets början.