– Vish 13:1-9 Ps19:2-5 Luk 17:26-37 –

Theodoros, d. 826, blev ledare för Studiosklostret i Kon­stanti­no­­pel. Det monastiska livet blomstrade, den liturgiska bönen, studier och manuellt arbete. Han lade den teologiska grunden till den krist­na bild­kons­ten, iko­­nografin. Motståndarna till att avbilda Kristus sade att Gud in­te låter sig avbil­das och att Kristi mänskliga kropp är ointressant.

Med stöd av Kyrkans tro svarade Theodoros att Kristi två natu­rer, den gu­domliga och den mänsk­liga, är förena­de i en per­son. Det är den per­so­nen som av­bildas. Det är hans ansikte vi söker. Han fortsätter att sö­ka och se människan. Vi ser för att bli sedda.

Vishetens bok ser Skaparen i och bakom tingens skön­het. Det finns en viss likhet, en analogi, mellan skapelse och Ska­pa­re. ”Ur storheten och skönheten hos det skapade träder bil­den av dess upphovsman fram.”

Visheten kallar dem dåraktiga som ”inte ur det skö­na de såg hämta­de kunskap om Honom som är”. En diskret hän­visning till det he­­liga Guds­namnet, till den Gud som är.

Visheten tillägger urskuldande: ”Ändå förtjänar dessa män­­ni­skor inte att klandras så strängt”. Men tillägger: ”urskuldas helt kan de inte”.

De som också sett den uppenbarade sanningen, med kulmen i Evan­geliet, bedöms strängare.

De har hört hur det gick för folket på Noas och Lots tid. Straffet drabba­de alla som levde dåraktigt, som om Gud inte fanns.

Till slut använder Jesus ett ordspråk: ”Där liket lig­ger, där sam­­las ga­marna”.

Syftar han på dem som tagit emot Anden, men sedan inte frågar efter Anden? De kan jämföras med ett lik, som saknar liv. Med sitt dåliga sam­vete dras de till var­and­­ra, som gamarna till liket.   

Den heliga eukaristin firas med både skapelsens och nå­dens gåvor. Na­turens gåvor, föräd­lade av männi­skans arbete, sång, liturgins gester, textilier, arki­tektur, ikoner.

Nå­den förvandlar och fullbordar gå­vorna och dem som söker och ser med rent hjärta.

Hela eukaristin blir en ikon. Vi ser och blir sedda. Vi kommunicerar för att förvandlas.