– Vish 6:1-11 Ps 82:3-4,6-7 Luk 17:11-19 –

Leos den stores predik­ningar hör till kyrkans lev­ande minne. Det är hans röst som varje jul för­kunnar: ”Upp­täck din värdighet, o kristna människa!”

Leo bekräftade kyrkomötet i Kalcedon 451 om att Kristi gudom­liga och mänsk­liga naturer inte fick sammanblandas men ändå var förenade i en per­son. De för­sam­lade biskoparna utropade: ”Petrus har talat ge­nom Leo!” Däremot för­sökte han inte förklara hur de två naturerna är förena­de. Den ödmjuka tron vet det.

Leo gick obeväpnad emot den blodtörstige hunnerkungen Alarik och fick ho­nom att ändra sina pla­ner att erövra och skövla Rom. Histori­ker­na kan inte förklara hur det gick till.

Vishetens bok kungör grundvillkoren för konungar och härska­re: ”Det är Her­ren som har gett er väldet, er makt kom­mer från den Högste.” Leo represen­terar honom som ”inte viker för värld­s­­lig storhet”. Leo kan ha påmint Alarik om Vishetens ord: ”Do­men blir hård över höga her­rar.”

Den sekulära staten avvisar och förnekar sådant tal. Men ideologier kan inte eliminera känslan för rätt och fel i människan. Vem har inplan­terat den i henne, om inte hennes Skapare? De som stiftar lagar står un­der en oskriven och högre rätt. Kyrkan kallar det naturrätten.

Utan en yttersta och rättvis dom blir tillvaron inte bara menings­lös. Den blir också omänsklig och öppnar för nihilism. En modern filosof hävdar att behovet av en ytter­s­ta och rättvis dom är ett slags gudsbevis. 

Något liknande gäller skyldigheten att tacka för en gåva. Bara en av de tio som blivit botade kom tillbaka till Jesus för att tacka och ge Gud ära. Jesus frågar: ”Var är de nio?”

Frågan förutsätter denna ”grundlag” i människans liv. Det måste finnas någon att tacka när gåvan överväldigar. Till vem vänder sig ateisten när han vill tacka för tillvarons skönhet? 

Benedictus uppmanar sina bröder att sju gånger om dagen ”frambära lovsång till vår Skapare för hans rättfärdighets domar”.

”Tacka alltid Gud”, säger aposteln, både för hans gåvor och för hans rättfär­di­ga domar.

Det är vad vi gör och lär oss i den heliga eukaristin.