– Rom 14:7-12 Ps 27:1,4,13-14  Luk 15:1-10 –

Carlo Borromeo var en hängiven biskop och herde i 1500-talets Mi­lano. Han värnade om de fattiga och sju­­ka, också de pestdrabbade, allt i det tridentinska konciliets an­da. 

Han värnade om prästerna, deras utbildning och andliga liv: ”Var in­te så generös mot andra att ingenting åter­står för dig själv. Du måste vis­serligen ha omsorg om själarna, men inte så att du glömmer dig själv.”

I varje herde verkar den gode Herden, som letar efter det vil­segång­na fåret. Vi hörde det i gårdagens avsnitt ur Benedictus regel (kapitel 27), som beskri­ver abbotens om­sorg om felande bröder med hänvisning till just den liknelsen.

Herdens verk fortsätter i ”kvinnan”, vår moder Kyrkan, personifie­rad av jungfru Maria. Hon letar efter dem som låtit sig luras bort från ljuset och hamnat i nå­got mörkt hörn.

Människan hamnar i mörker när hon låter sig luras att ”leva för sin e­gen skull”. I början kan det ”kännas” rätt, men i längden lagras bekym­mer och oro. Där växer också do­mar­na över och föraktet för de andra.

Också den som försöker vän­da om och upprepa sina föresatser kan hamna i mörker. Frukten tycks så usel och synden så envis.

Dit måste människan föras för att förstå att omvändelsen är ett verk av den gode Herden och hans helige Ande. Ett borttappat mynt kan ju inte göra någonting. Bara vänta.

Evangeliet berättar om vad Herden gör. Det är han som ”letar efter det borttappade tills han hittar det”.

Endast han kan ge oss del av den stora glädjen. Det är en gåva bortom alla känslor. ”Bli stilla och besinna att jag är Gud.”

”Om vi lever, lever vi för Herren, och om vi dör, dör vi för Herren. Vare sig vi lever eller dör tillhör vi alltså Herren”.

Vi firar det i varje eukaristi.