Upp 7:2-4,9-14 Ps 24:1-6 1 Joh 3:1-3  Matt 5:1-12a

De är de bästa gudsbevisen. Helgonen alltså. Genom sina liv be­svarar de frågor som annars tycks sakna svar.

Är vår tro kanske bara en vac­ker dröm? Det är lätt att tänka så i höstmörkret när allt ser dystert ut. Helgonen bevisar motsatsen. De drömde inte. De var verkli­ga.

Har gudomligt och mänskligt verkligen förenats i Kristus? Trons ord är stora och vackra, men är de sanna? Helgonen visar det, och de var av kött och blod.

Kan nåden förvandla en män­niska? Tvivlaren får lätt näring av de många sveken, egna och andras. Helgonen var svaga, som vi, men gav aldrig upp.

Blir inte ”helgondyrkan” lätt dyrkan av männi­skor? Risken finns, men då gör man helgonen orätt och känner dem dåligt. De var de ödmjukaste av alla och gav Gud hela äran.

Finns det någon syntes mellan ”självförverkligande” och ansvaret för ”det gemensamma bäs­ta”? Helgonen var inga bleka kopior av någon slags ”standardfromhet”. De var ”fullblodsmänniskor”, de verkligt originella, men de ställde sin originalitet helt i kyrkans och gemenskapens tjänst.

”Vilka är de?” Hur såg deras väg ut? – ”Det är de som kommer ur det stora lidandet,” hör vi i bibelns sis­ta bok.

”Ingen må bedra sig,” säger mun­ken Aelred av Rie­vaulx, ”finns någon bland alla dessa heliga, som inte gick över till him­len ge­nom smärtor och bedrövelser i det här livet?”

Ändå var de inga superhjältar. ”Lyckliga de som har sin styrka i dig.” De ödmjukas hemlighet.

De besöker oss för att trösta oss, men också för att vägleda och stär­ka oss.

Vi firar den heliga eukaristin till­sammans med dem.