5 Mos 6:2-6  Ps 18:2-4,47,51ab Heb 7:23-28  Mark 12:28b-34

Det viktigaste budet

I dagens evangelium hör vi frågan om ”det viktigaste budet”. Det är samma dag som FN:s internationella klimatmö­te inleds i Glasgow. Många skulle säga att klimatfrågan idag är den viktigaste frågan och att det viktigaste budet därför måste vara vårt ansvar för klimatet. – Hur skulle Jesus ha svarat idag om han fått den fråga han fick då? Det finns tunga skäl att tro att hans svar är detsamma, också idag.

    Inte ens kärleken till nästan kan konkurrera om första platsen. ”Sedan kommer det­ta”, säger Jesus om budet att älska sin nästa som sig själv. Det betyder naturligtvis ingen motsättning eller konkurrens mellan dessa bud, men ordningsföljden är avgörande. Om andra bud, vilket än är, intar den första platsen får människan ingen grund att stå på, ingen som håller för tid och evighet. Det vår Herre säger har visat sig bära genom en rad kriser i historien. Dessutom är Jesus och den skriftlärde eniga i frågan, vilket vi vet är ovanligt i evangelierna.

    Jesus bekräftar att den skriftlärde har förstått Skrifterna rätt. I både Gamla och Nya Testamentet står kärleksbudet i en klass för sig och sammanfattar alla andra bud. Den troende juden upprepar varje dag det vi hörde i första läsning­en ur Mose lag: ”Hör, Israel! Herren, vår Gud, Herren är en. Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft.”

    Den moderna invändningen, att kärle­ken inte kan åläggas som ett bud utan mås­te kom­ma spontant och ”inifrån”, tycks han inte vara imponerad av. Här ljuder något me­­­­ra, en gudomlig befallning, riktad till den människa som låst in sig i själviskhetens och egoismens fängelse, som låter sig förslavas av oordnade begär och en rad avgudar som förtrycker och binder, och som dessutom gör nästan till en konkurrent. Det är ett he­ligt bud ur Guds innersta och som söker människans innersta. Av kärlek befaller Gud människan att återvända till kärleken. Men, invänder nå­­gon igen, inte kan man väl tvinga fram kärlek? Nej, budet tvingar ing­en. Människan är fri och kan väg­ra att lyssna och lyda. Men följden är att hon förblir döv och inlåst. Budet ljuder för att bryta genom människans dövhet och befria hen­ne ur fängelset. Det är ett bud, men det ljuder av kärlek. Det är det förs­ta.

    Det andra är att lyssna till vad budet säger. ”Du skall äls­ka… av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd”. Det handlar alltså inte om en känsla. Kärleken vädjar till hennes förnämsta gåvor, förstån­det och viljan. Kärleken vänder hela människan och alla hennes krafter i rätt riktning. Den som älskar Gud och sin nästa blir rättvänd, upprättad och befriad från inkröktheten i det trånga jaget och dess oordnade impulser. Kärleken kallar hen­ne ut ur småaktighet, klenmod och fruktan, ut i ljuset, storsintheten och friheten.

    Att älska med sitt förstånd är att lära känna den Gud som har ska­pat, återlöst och helgat människan, och som har gjort det av kärlek. Guds ord lär oss att människan är ska­pad av Guds kärleksfulla vilja. ”Du ville mig”, säger profeten till Gud. Människans svar är därför den rätt inriktade och kraftfulla viljan, i kärlek till Gud och till nästan. För­ståndet upplyser och vägleder viljan.

    Kärleken är också motor och drivkraft. När den helige Be­nedictus talar om ”lydnad utan dröjsmål”, så tillägger han: ”Den tillkommer dem som inte håller något kärare än Kristus”. Det gäller inte bara den första entusiasmen. Det gäller också fortsättningen, när vägen smalnar: ”Kärle­ken är det som driver dem att gå vidare mot det eviga livet, och därför väljer de den smala vägen.” Det är kärleken som ger det kristna livet en väl­­behaglig doft för både Gud och människor. Kärleken känns igen på lukten. Till skill­nad från ängslighet, tröghet och knotande. Kärleken är det bästa vittnesbördet om tron. Men också en kompass i svåra vägskäl. ”Låt oss i kärlek hålla fast vid sanningen.” Kärleken inne­fattar och fullbordar alla andra bud.

    Det finns en hemlighet i kärleken, som märkligt nog gör den till det lättaste av buden. Det är kärleken som förvandlar det tunga korset till ett milt ok. Den lilla Theresa hade upptäckt det. ”Jag har lärt mig att glömma mig själv för att glädja andra, och från den dagen har jag varit lyck­lig”. Varje gång vi glömmer oss själva för att hjälpa och glädja en med­människa, ger vi något av vårt liv, vi dör vi lite grand bort från oss själva, men varje gång leder det också till upp­­ståndelse, till en större frihet och en större glädje (Wilfrid Stini­ssen). Den som älskar blir inte trött (Augustinus).

Ändå förblir kärleken till Gud det viktigaste. När Petrus hade svikit sin Herre och ändå får sitt uppdrag förnyat, då kan han ge det avgörande svaret: ”Herre, du vet allt, du vet att jag har dig kär”. Benedictus säger: ”Ingenting föredra framför kärleken till Kristus”. Den som älskar vill vara där den älskade är, i nöd och lust. ”För den som älskar Gud samverkar allt till det bästa.” Kärleken till Herren ger människan del av hans kärlek, av hans styrka. Gud, som är kärlek, flyttar med sin styrka in i människans svaghet. ”Av hjärtat har dig kär, Herre, min starkhet.”

    Det är den stora upptäckten: kärleksbudet hjälper oss att upptäcka kärlekens gåva. ”Din gåva är det att vi rätt kan tjäna dig”, bad vi i kollektbönen. Kristus tar sin boning i män­niskans innersta. Han utgjuter sin kärlek i människans hjärta och blir hennes san­­­na jag. Hon får kraft att göra det hon skall göra, också i klimatfrågan, men befrias från oro, ångest och bekymmer.

    För de troende är det en framkallnings- och förvandlingsprocess. Lärjungen läser sig in i Guds kärleksfulla ord, för att få del av dess ljus. Kommunikanten får del av Kristi kropp och blod, för att bli den kärlek han tar emot. För att med bävan och förundran upptäcka att kärleken uthärdar allt. I slutbönen ber vi: ”Fullborda ditt verk i oss, och bered oss att ta emot de gåvor som ännu väntar oss”.  

    Amen.