Rom 4:13,16-18  Ps 105:6-9,42-43  Luk 12:8-12

”Där allt hopp var ute höll Abraham fast vid hoppet och trod­de.”

Abra­ham trodde på löftet om en son, trots att hans och Saras höga ål­der ta­lade e­mot det. Han trodde på den ”Gud som ger de döda liv och ta­lar om det som ännu inte finns som om det redan fanns”. Hans tro över­går i hopp.

I förbifarten påminns vi om att både tro och hopp är gudomliga gåvor. Endast Anden kan ingjuta hopp om den Gud som ”ger döda liv och talar om det som ännu inte finns som om det re­dan fanns”. Hopp är något me­­ra än allmän opti­mism.

Längre fram i detta brev skall Paulus säga att han är stolt över sina li­dan­­­den, ”ty lidandet skapar uthållighet, uthålligheten fasthet och fasthe­ten hopp”. Kan lid­an­de leda till hopp?  

För den som plågas kan det låta cyniskt. Men Paulus hade inte försko­nats från motgångar, lidande och ångest.

Att kännas vid Jesus inför människorna kan kräva en klar och mo­dig bekän­nel­se. Men det går utöver att finna de bäs­ta orden och vinna ett me­nings­utbyte. Det som behö­ver sägas när vi ställs till svars ”skall den helige Anden låta er ve­­ta”.  

Det gäller också i bönen, som Paulus skall säga senare i samma brev. När alla egna ord tagit slut kan Anden börja be i oss och ”vädja för oss med rop utan ord”.

Som när Abraham höll fast vid hoppet trots att ”allt hopp var ute”.

Samtidigt är hop­pet inte bara en gåva. Det är också en dygd, att ”hålla fast vid”, att ge näring och att öva. Be om hopp! Läs Psaltaren 42-43!

Vi firar den heliga eukaristin i tron: ”Din död förkunnar vi och din upp­ståndel­se bekänner vi”. Men också i hoppet: ”Till dess du återkommer i härlighet”.

Eukaristin firar Kristi påsk, där allt hopp var ute. Tron hoppas på den Gud ”som ger de döda liv och ta­lar om det som än­nu inte finns som om det redan fanns”.

Den heliga kommunionen ger oss del av det vi hoppas på.