4 Mos 11:25-29 Ps 19:8,10,12-14 Jak 5:1-6 Mark 9:38-48

Den stora öppenheten och det stora allvaret

Dagens evangelium rymmer ett stort allvar, men också en stor öppenhet. Det bör­jar i öp­penhet och fortsätter med allvar. Vi börjar med kyrkan, den öpp­na och allomfattan­de.

    En av lärjungarna, Johannes, berättar för Jesus hur någon dri­ver ut demoner i Jesu namn trots att denne står utanför lärjungakretsen. Lärjungarna försöker hindra honom, efter­som han inte hör till dem. Men Jesus har inga betänkligheter. Han säger: ”Hindra ho­nom inte. Ingen som gör underverk i mitt namn kan genast efteråt tala illa om mig.” Det sä­ger något både om Kris­ti och Kyrkans storhet. Kristus är ingen parti­le­dare. Hans kyr­ka är inget parti. Han är alla människors broder och Herre. Hon är tecknet på ”hela män­nisko­släk­tets inbör­des enhet”. ”Hon är alla jordevarelsers moder… hon väl­sig­nar också dem som förföljer hen­ne” (Gertrud von le Fort). Hon har ett budskap till alla. När på­ven sänder ut ett viktigt bud­skap då riktar han det till ”alla människor av god vilja”. Hon er­kän­ner allt gott, också i andra religioner. Hon kräver inte partibok för att bejaka en män­ni­skas goda gärning. Hon vet att allt gott har sin källa i den ende Guden. Den katolska kyr­kan vå­gar säga att al­la döpta i princip redan tillhör henne, även om det låter oekumeniskt. Ja, var­je människa är egentligen till sin natur kristen (”anima naturaliter christiana” – Tertullia­nus). Jesus anty­der detta allom­fattande när han säger: ”Den som inte är mot oss, han är för oss.” Kyrkan vittnar och mis­sio­nerar, men med­­­­lemsvärvning är henne främmande. Hon har redan en bundsförvant i var­je människa, också i dem som ännu inte tillhör henne. 

    Ibland märker man en intuitiv respekt för hennes hemlighet också hos människor som står långt utanför hennes gränser. Också i detta ”protestantiska” land kan man möta det. Ibland i handling. ”Den som ger er en bägare vatten att dricka därför att ni till­hör Kristus – sannerligen, han skall inte gå miste om sin lön.” Kyrkan ser en vän i varje män­­­­niska. Det märks också i den kritik som hon utsätts för. Ibland högst berättigad. Männi­skor blir upp­rörda när kyrkans egna syn­der och vidriga övergrepp kom­mer i dagen. Männi­skor har anspråk på kyrkan. Det skulle de ju inte ha om hon vore totalt likgiltig för dem. Positivt ser vi det i människors spontana respekt för och glädje över hennes helgon. Vem hade inte respekt för moder Teresa av Calcutta? Vilken svensk är inte stolt över den heliga Birgitta?

    Att tillhöra kyrkans fulla gemenskap är en stor gåva, den största av alla. Därför blir to­nen så ohyggligt all­varlig om någon berövas den gåvan. Jesus kallar det förförelse. Alla män­ni­skor reagerar med avsky på övergrepp mot barn. Jesus tillämpar detta på ”dessa små som tror.” Hos Mar­kus kan det handla om nykristna som ännu inte var befästa i tron. För den som för­leder en av dessa ”vore det bättre att ha kastats till havets bot­ten med en kvarn­sten om halsen.” Därför måste kyrkan värna om den sanna tron och avslöja förföriska lä­ror, hur impopulära sådana varningar än kan va­ra.

    Men förförelse sker också genom att de troende förför sig själva. Det som hotar kyrkans helighet kommer inte främst uti­från, men inifrån de troende själva. Jesus varnar för att låta sig för­fö­ras till synd. Han använder dras­tis­ka bilder: ”Om din hand eller din fot förle­der dig, så hugg av den. Om ditt öga förleder dig, så riv ut det.” Bilderna är medvetet överdrivna och skall naturligtvis inte förstås bokstavligt. Det är en uppma­ning att beslutsamt avvisa frestel­ser till synd, som skiljer människan från livet och för till döden. Antingen det är han­den som lockar oss att ta eller göra något som inte är rätt. Jakob varnade i an­d­ra läsning­en för girigheten. Eller ögat som lockas av den onda eller få­fänga begä­relsen, eller foten som lockar oss att följa den breda väg som leder till fördärvet.

    Att frestas är ingen synd. Synd blir det när lärjungen låter sig övervinnas av frestelsen och ger efter för den. Men så behöver det inte gå. Den troende har möjlighet att med sin vil­ja, stärkt av Guds nåd, avvisa frestelsen. Frestelsen kan kännas övermäktig. Men den käns­lan ljuger. Det är en bedräglig känsla, som lärjungen kan lära sig att genomskåda. Ingen frestelse kan komma in i hjärtat om inte människan själv öppnar dörren för den. ”Stå emot djävulen och han skall vika för er”, säger aposteln Jakob. Benedikt ger rådet att avvi­sa fres­tel­sen medan den ännu är ung och späd. Börjar vi umgås och förhandla med den, då har den snart bese­grat oss. – Och när vi ändå har fallit, då måste vi utan dröjsmål göra bot och bättring. Att Gud tillåter också den rättfärdige att falla i synd, beror på att han vill lära oss ödmjukhet. Han vill lära oss att in­te lita på vår egen styrka utan på Guds nåd och all­makt. Som vi bad i kollektbö­nen: ”He­lige Gud, din skonsamhet och mildhet är det främs­ta teck­net på din all­makt…”.  

    Det kräver kamp och mycket bön. Vad det ytterst handlar om är att förbli i den nåd vi ta­git emot och inte bryta kontakten med Jesus och hans kyrka. Att aldrig misströsta om Guds barm­härtighet. Om den allvarliga synden inte botas här i tiden leder den till den evi­ga skilsmäs­san från Gud, den eviga döden, som Jesus gång på gång varnar för. Kyrkans lära bekräf­tar att det finns ett helvete och det varar för evigt. Även om orden är skräm­man­de, så är det detta kusliga all­var som visar människans stora värdighet. Hon är skapad till Guds avbild och likhet. Den obotfärdige och likgiltige har redan smakat denna död. Hans hjärta är re­dan i döds­riket, där ingen glädje och ingen lovsång finns.

    Kyrkans Herre korsfästes mellan två rövare. Den ene smädade och krävde hjälp, den andre bad om förbarmande. Han fick löftet: ”Redan i dag skall du vara med i paradi­set”.

    Kyrkan ber i en av sina eukaristiska böner: ”Låt din frid råda över våra dagar och rädda oss undan den eviga fördömelsen, så att vi en gång får räknas bland dina utvalda”.

    Amen.