– Ef 4:1-7, 11-13 Ps 19:2-5  Matt 9:9-13 –

Evangelisten berättar om den yttre händelsen. Paulus beskri­ver den inre, vad som sedan händer i Kristi kropp, när den växer till.

Vi hör och ser det yttre. ”Jesus säger: Följ mig! Och Matteus steg upp och följ­de honom.” Vi kan höra Jesu röst och vi kan före­ställa oss hur Matte­us bryter upp från sitt gamla liv.

Men redan i den yttre händelsen finns en inre. Den yttre rösten nådde in till Mat­­te­us hjärta.

”Böj ditt hjärtas öra,” säger Benedictus. För att ge ditt samtycke och villigt lyda den kallande rösten.

Det gällde också fortsättningen, när Jesus ligger till bords i hans hus. Inte heller det var bara något ytt­re.

Jesus blev gäst också i Matteus hjärta. ”Om någon hör min röst och upplåter dörren, så skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom.”

Det gör inte det yttre oviktigt, men utan det inre ges var­ken frihet eller glädje. Tröghet och ovilja tar över. Hur kan någon då hålla ut ända till slutet?

Uthållighet är mera än vilja. Det är att bli stilla och ta emot. Bibeln kallar det tro. Paulus talar om ”kunskapen om Guds son”, som in­te får stanna i huvudet, om att ”bli full­vux­en och nå en mognad som svarar mot Kristi fullhet”.

Den heliga eukaristin rymmer samma mönster. De synliga och hör­bara li­turgiska tecknen med kulmen i ”detta är min kropp, mitt blod”, både pe­­­kar mot och blir vad de betecknar. För att inifrån förvandla dem som tar emot dem.

Aposteln talar om honom som ”står över all­ting, ver­­kar genom allt och finns i allt”.