Jos 24:1-2a,15-17,18b Ps 34:2-3,16-23  Ef 5:21-32  Joh 6:60-69

Valet som befriar

När vetenskapen beskriver verkligheten får vi en bild av sträng lagbundenhet. Allt har sin givna orsak, beskriven av sociologi, psykologi, genetik. Någon frihet finns egentligen inte. Mate­ri­a­lis­ten tror att detta är allt. Men i praktiken räknar man ändå med ett undantag. Den mänskliga frihe­ten. Männi­skan har en intuitiv insikt om denna frihet. Att hon är i stånd att välja. Och att göra det i frihet. Det är hennes storhet och värdighet. Det skiljer henne från alla andra varelser i tillvaron.

      Den kloke skaffar sig därför kunskap inför ett beslut, och in­hämtar råd, men till slut mås­te han välja själv. Det är inte alltid något behagligt. Ett val är ofta före­nat med vånda, så kallad beslutsångest. Det vore ju så mycket lind­rigare om hon slapp välja, slapp ifrån att ta ställ­ning. Det kan kännas som en befrielse att flyta med strömmen. Men erfarenheten be­kräftar att ett riktigt val hör till den mänskliga värdig­heten, att det ger större frihet och ut­vecklar kraft. Medan den som inte vågar välja fastnar i sin e­gen obeslut­samhet, och krym­per. Den som vill hålla alla dörrar öppna, har till slut ingen dörr alls att gå igenom. Den som aldrig gör en definitiv in­vestering har till slut bara växel­mynt kvar.

Israels folk ställdes inför ett val när de gått över floden Jordan och intagit det utlovade landet. Valet mellan att anpassa sig till de gudar som dyrkades där i landet, de kananeiska fruktbarhetsgudarna, eller att tjäna den Gud som uppenbarat sig för dem. Josua, Mose ef­terträdare och folkets ledare, för­sam­­­­lar alla Israels stammar till Sikem och ställer dem inför det avgörande valet. ”Utvälj åt er idag vem ni vill tjäna”. An­ting­en amoréernas gu­dar här i landet eller den Herre som har fört er upp ur Egyptens land. De lokala gudarna kan verka lockande, inte heller var de särskilt krävande. De lovade fr.a. god skörd, kroppslig hälsa, släktets fortbestånd och hjälp mot jordiska fiender. Ungefär som vå­ra gamla nordiska asa­gudar. I deras tjänst fick man utan häm­ning­ar leva ut sina krop­psliga begär, åtminstone om man var man. De var ofta iden­tiska med naturens krafter och de var många. Trohet mot en enda av dessa ”gudar” var inte så noga.

När Israels folk ställdes inför valet tvekade de inte. ”Bort det, att vi skulle över­ge Herren och tjäna andra gudar! Nej, Herren är vår Gud… Därför vill vi också tjäna Herren. Ty han är vår Gud.”

I evangeliet ställs också lärjungarna i ett vägskäl. Jesus hade undervisat om sig själv som Livets bröd och många tog anstöt när han talade om att äta hans kött och dricka hans blod. Också många av hans lärjungar fann detta tal outhärdligt. ”Vem står ut med att höra på honom?” Jesus gör ingen­ting för att lindra anstöten. Inte heller kyr­kan tvekar att kalla nattvardens bröd och vin för Kristi kropp och blod. Hon vet att här finns nå­got som inte är förhandlingsbart.

Men det kan bara förstås genom tron. Därför säger Jesus: ”Det är Anden som ger liv.” Köttet, dvs. män­ni­skans egen förmåga, kan inte förstå eller ta emot det. Guds gåva i eu­karistin är så stor att endast hans egen Ande kan öppna våra sinnen för att rätt ta emot den. Jesus försöker inte förklara eller argumentera, trots att mång­a av hans lärjungar drar sig tillbaka.

I det läget ställer han de tolv inför ett vägskäl. Han frågar: ”Inte vill väl ni också gå er väg?” Som vanligt är det Petrus som svarar: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och vi förstår att du är Guds helige.” Det är trons vägval.

Det märkliga är att detta vägval både är en mänsklig handling, ett verkligt val i frihet, och sam­tidigt en gåva av Gud. Jesus har nyss sagt det: ”Ingen kan komma till mig om han inte får det som gåva av Fadern.” När människan väljer Jesus är det därför en gåva hon tar emot. Trons gåva. Hon tror på den Herre som evangeliet förkunnar och hans heliga vittnar om. Människan väljer att tro på honom och att lyda ho­nom. Därmed befrias hon från obeslutsamheten och återfår sin sanna identitet, vars tecken är glädje och frid. Evan­geliet visar att det inte finns någon annan att gå till. Avgudarna verkar loc­kande i början, men svi­ker i nö­dens och dö­dens stund. Tron vet att vår Her­re är värd vår lydnad, vårt förtroende och vår kärlek.

Den helige Benedictus ställer den blivande munken inför samma val när han upp­manar honom att ”avsäga sig egenviljan och gripa lydnadens starka och här­liga vapen för att gå i tjänst hos Herren Kristus, den sanne konungen”.

När vi förnyar vår tro, när vi håller ut i bönen, när vi väljer att lyda hans bud även när de är svåra, när vi över­låter oss på nytt och på nytt, då upptäcker vi att det är hans Ande som drar oss, som ger oss den kraft vi behöver, som frå­gar efter oss, som älskar oss med en ofattbar kärlek. Psalmisten gör sitt val: ”Jag förblir all­tid hos dig”, och upptäc­ker då vad som egentligen sker: ”Du leder mig efter ditt råd och skall sedan uppta mig med ära”.

Den mänskliga friheten, som skiljer sig från allt annat i tillvarons lagbundenhet, motsva­ras av och återspeglar Guds frihet. Vår frihet är en avbild av hans. Vi är skapade till hans bild och likhet.

Han är den barmhärtige, den som frå­gar efter vårt val därför att han älskar oss. Också med sin mänskliga kärlek. Vi hör det i Jesu nästan vädjande röst: ”Inte vill väl också ni gå bort?” Han frågar efter vårt instämmande i kyrkans tro och bekännelse, för att i den he­liga eukaristin ge oss sig själv och sin egen frihet.

Amen.