Upp 11:19a; 12:1-6a, 10ab Ps 45:10-12,16  1 Kor 15:20-27a   Luk 1:39-56

Dyra Vårfrudag

En ung man frågade mig en gång efter de bibliska stöden för vår tro på Marias upptagning  i himlen. Mitt spontana svar blev en mot­fråga: Var skulle hon annars vara? Märkligt nog fick det svaret hans tvekan att upp­lösas,

    Runt hela jorden finner vi jordiska kvarlevor av olika hel­gon. Några är pilgrimsmål för vall­färder. Petrus och Paulus i Rom, Jakob i Compostella i Spanien, Birgitta i Vadstena. Vo­re det inte na­turligt att det ock­så fanns en plats för jungfru Ma­ria? I Efesos, Jerusalem eller Betle­hem? Men kvar­levor av jungfru Maria har aldrig blivit funna. Ingen har gjort an­språk på att vårda hennes grav.

    Inte heller arken i det gamla för­bundets tem­pel har gått att finna.  Andra Mac­kabeerbo­ken (kap 2) berättar hur profeten Je­remia, när staden hotades av babylonierna, göm­de Guds ark i en grotta. Men platsen har aldrig blivit funnen. Detta gåtfulla faktum upp­fattade kyr­kofäderna som en profetia om Ma­ria. Hon är ju det Nya Förbundets ark, som bar det lev­an­de brödet i sin kropp, liksom arken rymde man­nat. I bi­belns sista bok skymtar ett svar. Johannes låter oss se in i him­len: ”Guds tempel i himlen öppnades och förbundsar­ken blev synlig i hans tempel”. (Upp 11:19) I det följande kapitlet, dagens första läsning, må­­­las det stora tecknet, en kvinna klädd i solen och med månen un­der sina fötter, med en krans av tolv stjärnor på sitt huvud. Även om de olika detaljerna i bilden är svårtyd­da, låter oss Kyr­kan höra detta just idag, då vi firar jungfru Marias upptagning i him­melen.

    Sedan 400-talet har Kyrkan firat denna dag som en Mariahögtid. Under medeltiden var det Sveriges natio­nal­dag och kallades Dyra Vårfrudag. År 1950, fem år efter det världs­­krig vari man försökt utrota den judiska rasen, proklamerar kyrkan en judisk kvin­nas upphöjel­se över alla makt­havare, furs­tar och potentater, över änglar och ärkeäng­lar. Inte bara Kris­tus, Guds evige Son, utan ock­­så hans jordiska moder, är, med kropp och själ, uppta­gen till den him­melska härlighe­ten.

Denna tro blev medveten för kyrkan när tron på Kristus fördjupades och vidgades under 300- och 400-talen. Redan på 200-talet ser man Maria som den nya Eva, precis som Kris­tus är den nye Adam. Eva öppnade porten för dö­den. Maria öppnade porten för livet. Men inte som ett passivt redskap. En kyrkofader säger: ”Genom sin lydnad har hon blivit orsa­ken till sin egen och hela män­nisko­släktets fräls­ning.” På kyrkomötet i Efe­sos (431) får hon ti­teln Gudaföderska, som ytterst är en bekännelse till Kristi guda­mänskli­ga person. Så klar­nar bil­den och dagens högtid växer fram. Det som finns i Skrifterna som ett frö, växer upp som den skö­naste av liljor. För troskänslan är det självklart. Skulle inte hon som med sin kropp gav sin son livet och som följde honom ända till korset, också vara hos ho­nom där han är nu? Och detta inte bara med sin ande, utan också med den kropp som bar ho­nom under nio måna­der, vars bröst han diade, och som tog emot hans döda kropp när den togs ner från korset. Maria är den fullkomligt frälsta människan, till både kropp och själ. Öd­mjukt och fri­mo­digt sjunger hon att alla släkten skall prisa henne salig. Hon är där hennes son är, lika nära honom som han är nära henne.

Om Jesus vet vi att han är den evige översteprästen, som ständigt vädjar för oss inför Fadern. Hans främsta och närmaste medarbetare är hans moder. Därför har de troende, långt innan dog­men förkunnades, praktiserat denna tro, genom att be om hennes förböner.

Varje gång vi ber ”Var hälsad, Maria,..” vi­sar vi att jungfru Maria idag lever i samma när­het till sin Son, som hon gjorde under de­ras jordeliv. Men nu är Maria inte längre bunden vid en särskild plats och en gång­en tid. Det som till exempel skedde i Kana i Galileen, när hon såg att vinet höll på att ta slut och gjorde sin son upp­märksam på bristen, det sker nu runt hela jor­dens krets, varje gång vi ber om hen­nes för­bön och moderliga tröst. Hon han­d­lar lika disk­ret och åter­håll­samt som då. Hon bär fram människornas behov inför sin Son och ger oss samma goda råd som hon gav till tjä­narna den gången: ”Gör det han säger till er.” Sedan dess är hon ”Det goda rådets moder”. Liksom hon, genom att föda sin Son, för­med­lade frälsningen åt sig själv och åt oss alla, på sam­ma sätt förmedlar hon också nu Kristi nåd. När våra krafter och vår glädje tar slut, liksom vinet tog slut i Ka­na, bere­der hon väg för Kristi nåd och underverk i våra liv. Men det mesta sker diskret, ofta utan att vi ens mär­ker det.

Vi ber om hennes förbön: ”Bed för oss, he­liga Maria, Guds moder, nu och i vår döds­stund.” Varför ”dödsstund”? – Det finns goda skäl att regelbundet tänka på sin döds­stund. Inte minst i en kultur som förtränger allt tal om döden.

Döden är inte bara något som påläggs och drabbar oss. Döden är också en möjlig­het till överlåtel­se. Broder Wilfrid Stinissen har kallat döden en ”sista och yttersta kär­leks­akt”. Lik­som vi borde leva av kärlek, så borde vi också dö av kärlek. Döden kan bli det till­fälle då vi får ge allt, i en to­tal överlåtelse till Gud.

Jungfru Maria är vår förebild. Tydligast ser vi det vid be­bådelsen, när hon svarar äng­eln:

”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig efter ditt ord”. Det präglade hela hennes liv. I varje ny situation överlät hon sig åt Herrens vilja och plan. Hon var inte be­friad från frå­gor, smärta och lidan­de. Men hon fortsatte att överlåta sig. Hon förblev ren och var be­redd. Hon ha­de redan ”dött” från sitt själviska liv. Därför var hon mogen att ”ef­ter av­­slu­­­tat levnadslopp” för­ena sig med sin Son i hans överlåtelse till Fa­dern.

Men detta skedde också för vår skull. När vi ber om hennes förbön ”nu och i vår döds­stund”, så ber vi att redan nu ta avstånd från rädsla, vacklan, förbehåll, egenvilja och hög­mod. Det vi inte dött från här i tiden måste vi renas från i skärsel­den.

Jungfru Marias upptagning visar vad denna överlåtelse öppnar vägen för, den frihet som stavas överlåtelse åt Guds vilja och förtröstan på hans nåd.

Jungfru Marias upptag­ning till himmelen är inte bara ett upphöjt och avlägset tecken på hopp och tröst, hon ger oss hopp och tröst, nu och i vår dödsstund. Hon är i himlen, som sin gudom­lige Son – var skulle hon annars vara? – för att ständigt vara med oss, hennes barn, och ge oss det hopp och den tröst vi behöver.

Amen.