– Jos 24:1-13 Ps 136:1-3,16-18,21-22 Matt 19:3-12 –

Maximos (d. 662) var munk, blev martyr och räknas som 600-ta­lets sto­re teolog. Han såg både människan och hela tillvaron med rent hjärta och klara ögon.

Därför kan han tala om den ”kosmis­ka liturgin” det kyrkan sjunger kyr­kan i den heliga eukaristin: ”Himlarna och jor­den är fulla av Guds här­lig­het.” Maximos kallar människan skapel­sens ”li­turg”.

Han blev mar­tyr för sin bekännelse till att Jesus hade en äkta mänsklig vilja, inte ba­ra en gudom­lig. Det var med sin mänskliga vilja som Jesus överlät sig åt Fa­derns vilja.

Denna tro på Jesus får konsekvenser för synen på människans frihet. Gud efterfrågar människans vilja, samtidigt som hon behöver nåden. Förhållan­det mel­lan frihet och nåd är ett äkta mysterium, ett av de största.

Det märkliga är att när friheten används så är det ändå inte den som segrar. Det är genom nåden som människan segrar över frestelse och synd. Nåden renar och fullbordar viljan.

Josuas bok slutar med en storslagen översikt av Guds handlande med sitt folk, från Abrahams kallelse fram till det land som de nu får ta i be­sittning. De får ett land som de inte själva har lagt ned möda på att byg­ga.

Detta har en djupare mening. Josua är en förebild för Jesus, som leder sitt folk in i det nya ”lan­det”, Guds rike. Detta rike ges dem en­dast ge­nom nåden, mottagen med den mänskliga friheten. 

På vägen dit är äktenskap och familj samhällets urcell. Äktenska­pet är ett tecken på det oupplösliga förbundet mellan Gud och hans folk.

Samtidigt pekar också detta framåt, över dödens gräns. ”Bredvid” äk­ten­skapet ställer Jesus dem som frivilligt avstår från äktenska­pet, ”för himmelrikets skull”. Celibatet är ett tec­ken på det eviga livet i Guds ri­ke.

Varken äktenskap eller celibat kan fullbordas utan människans fria vil­ja. Ändå är troheten en frukt av nåden.

Både i äktenskap och celibat skymtar människans kallelse att vara ska­pelsens ”liturg”. ”Himlarna och jor­den är fulla av Guds härlighet.”