– 2 Pet 1:16-19 Ps 97:1-2,5-6,9 Mark 9:2-10 –

”Till dess dagen gryr.”

Sådana är de troendes villkor. Varken natt eller dag. Villkoren liknar gry­­­ningen, men redan det är enormt. Vi lever i hoppet. Något har lyst upp mörkret. Petrus kallar det ”en lampa i ett mörkt rum”.

Det han kallar en ”lampa” syftar på ”profetorden”, som skall lysa så att ”mor­gonstjärnan går upp i era hjärtan”.

Petrus tillämpar det han hört på ”det heliga berget”. Rösten ur molnet löd ju: ”Lyssna till honom”. Och den de skulle lyssna på hade själv talat med Mose och Elia. Därmed bekräftade Jesus att ”profetorden” skulle tända ljuset i våra hjärtan. Allt det som Mose och Elia hade gjort och talat hand­la­de om honom.

Gamla Förbundet pekar mot Kristus och den härlighet han återspeglar. Sedan dess lever Kyrkan i ”gryningen”. I väntan och hopp, ”till dess da­gen gryr”. Vi hör det i varje eukaristi: ”till dess Kristus återkommer i här­lighet”.

Men det gäller varje troende. Inte minst när mörkret hotar att ta över.

Benedictus säger i företalet till sin regel: ”Låt oss öppna våra ögon för ljuset från Gud och med vidöpp­na öron lyss­­na till vad Guds röst manar oss till”.

Lärjungen hör för att se. Hon lyssnar på profetorden till dess ljuset går upp i hennes hjärta.  

Petrus blev sedd inte bara på berget, utan också när han var på väg att sjunka i djupet eller när han förnekat.

Människosonens röst kallar på människan, hans blick söker hen­ne. För att förvandla henne till den hon är i Guds ögon, hans ögonsten.

”Till dess dagen gryr.”