– 4 Mos 20:1-13 Ps 95:1-2,6-9 Matt 16:13-23 –

Mose och Aron kritiseras av Herren, trots att de fick vatten att ström­ma fram ur klippan. De får ett kännbart ”straff”.

”Eftersom ni inte trodde på mig och inte höll mig helig inför Isra­els barns ögon, där­för skall ni inte få föra denna församling in i det land som jag har gett dem.” Slog han på klippan i förtvivlat vredesmod?

Det betyder inte att Mose går förlorad. Vi skall möta honom i morgon på Förklaringsberget.

Ändå påminner sig Kyrkan ”Meribas vatten” varje gång hon ber psalm 95 i psaltaren. Benedictus påminner sina munkar varje mor­­gon: ”O att ni i dag ville höra hans röst! Förhärda inte era hjärtan som i Meriba.” Uthållighet och tålamod är modets kärna och förnämsta yttring. Men det behö­ver tron.    

Trots att Petrus avlagt den sanna trosbekännelsen försöker han hin­d­­ra Jesus att gå tålamodets och lidandets väg. Petrus tankar är hans eg­na, inte Guds. Hans egen omvändelse är fortfarande ofullbordad.

I kritiska lägen prövas herdarnas egen om­­vän­del­se.

Petri bekännelse, uppdrag och fullmakt består i hans efterträda­re, liksom Mose stav gav fol­ket vatten.

Det strömmar vatten ur klippan. Löftet står kvar. Döds­rikets portar skall inte få makt över kyrkan.

Det skulle bli Josua och inte Mose, som förde folket in i det ut­lo­vade landet. Kyrkofäderna ser redan i Josuas namn en profetia om vår Herre. Namnet Jesus är en omformning av det heb­reiska Josua.

Att inte förhärda sitt hjärta, att hålla ut till slutet, betyder inte ett orimligt krav.

Tvärtom. Det öppnar för ännu mera nåd ur klippan, nådens källa. Både Mose och Petrus bekräftar det.