2 Mos 16:2-4, 12-15 Ps 78:3-4,23-25,54 Ef 4:17, 20b-24  Joh 6:24-35

Bröd för att leva

Efter brödundret i ödemarken drog sig Jesus undan i ensamhet, men en stor mängd män­ni­skor letar efter honom och finner honom. De var entusiastis­ka för att han mättat de fem tusen och vill göra honom till konung för att få tillgång till hans förmåga. Samtidigt är de blinda för vad han verkligen vill ge dem. Han försöker förma­na dem: ”Arbeta inte för den föda som är förgänglig, utan för den föda som be­står och skänker evigt liv”.

    Folket var förundrade, men förstod inte vem han var. De såg hans mär­k­liga underverk, men var blinda för honom själv. Situationen upprepas i olika varianter genom historien. Män­­niskor lider nöd eller oroar sig för vad som kan hända med deras liv, med kyrkan, med klimatet. Ibland närmar de sig också kyrkan och Jesus. Men utan att känna honom. De för­väntar sig att Jesus och kyrkan skall ställa upp på männi­skans vill­kor. Hildegard av Bingen säger bistert: ”Gud för­minskas till en dräng åt människan”.

    Att Jesus inte ställer upp på dessa villkor beror inte på oförmåga eller småaktighet. Han vill ge männi­skan så mycket mera än bröd. Därför handlar det sjätte kapitel i Johannes­evan­geliet inte främst om bröd, utan om Jesus själv.

    När folket hört Jesu maning frågar de vad de skall göra för att utfö­ra Guds verk. Då sva­rar Jesus: ”Detta är Guds verk: att ni tror på honom som han har sänt”. Folket förstår inte och hänvisar till att Israels folk under öken­vandring­en fick manna att äta. Ja, svarar Jesus, men det var inte Mose som gav dem brödet. Så växlar Jesus tempus och sä­ger: ”min fa­der ger er det sanna brödet från himlen”. Folket varken hör eller förstår, men ber: ”Ge oss alltid det brö­det!” Då säger Je­­­sus: ”Jag är livets bröd”. Det är kulmen i dagens avsnitt och ett av de sju ord där Jesus identifierar sig med den Gud som uppenbarade sitt namn för Mose i den brinnande busken, ”Jag är den jag är”.  

    I detta ord inte bara liknar sig Jesus vid bröd. Han säger att han är bröd. När Gud blev människa, blev han ett bröd, ett bröd för människans hunger, ett bröd som förtärs. Bilden samman­fattar hela hans liv. ”Människosonen har kommit för att tjäna och ge sitt liv till lö­sen för många”. Vid den sista målti­den tar han ett bröd och säger: ”detta är min kropp som ges ut för er”. Det fullbordas på korset, där han inte berövas sitt liv, utan ger det. Jesus är den tydligaste bilden för vad bröd är, vars väsen är att förtäras. Brödet har i vår kultur blivit sinnebilden för människans be­hov av näring för att kunna leva. Behovet av liv uttrycks som ett behov av bröd. Behovet gör sig påmint på olika sätt. Varje andetag människan drar in är ett mot­tag­an­de av liv. Utan det sjunker män­ni­skan ner till stoft och intet. ”Du sänder din ande, då ska­pas liv”. På samma sätt gäller att männi­skan inte kan leva utan bröd.

    Det chockerande är att Jesus samtidigt avvisade frestelsen att förvandla stenar till bröd. Han gjorde det med stöd av ett ord ur Skriften som judarna kände till: ”Människan skall inte leva bara av bröd, utan av allt det som utgår ur Guds mun”. Jesus säger inte bara att han är ”bröd”. Han säger: ”Jag är livets bröd”. På honom har Fadern satt sitt sigill. Han är ett med Fadern. Ett oerhört anspråk. Han blev ”en stöte­sten för judarna och en dårskap för hedningarna”. Det är inte så konstigt att människor söker ”and­lig­­het”, men tar anstöt av Jesus – eller ”tämjer” ho­nom genom att göra honom till en profet, vishetslärare eller tera­peut.

    Därför är trosfrågan avgörande. Därför har kyrkan kämpat en hård kamp för att bevara läran om Kris­tus fri från falska läror. Inte för att krångla till det, utan för att endast tron på den san­ne och verklige Kris­tus öppnar vägen för människan till Fadern. ”Den som inte kän­ner Sonen, känner hel­ler inte Fadern.” Jesus har kommit ”för att vi skall ha liv och liv i över­flöd”, ett liv som räcker ända in i evigheten.

    Tron bejakar den Fadern har sänt. Därför är tron en gåva. Människan tar med vilja och förnuft emot honom som Gud har sänt.

    När människan har fått trons gåva, blir det hennes viktigaste uppgift att bevara och för­valta den gå­van. Att varje dag vända om från skenlivet till det verkliga livet. Då vill hon inte längre leva ”som hed­ningarna”, som enligt aposteln ”går under, bedragna av sina begär”. Då gör hon ing­enting viktigt utan att först be om vägledning. Då vill hon leva av varje ord som utgår från Guds mun. Så att allt hon möter blir ett bröd från himmelen. En tröst eller en prövning. Vi hörde om folket som knotade i ök­nen. Det var en prövning ”för att se om de vill vandra efter hans lag och vilja”. Tron vet att det är av kärlek som han prö­var och re­nar sina lärjungar.  

    Därför är löftet så enormt: ”Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta”. Samma löfte som i 23:e psalmen: ”Herren är min herde, ing­en­ting skall fattas mig”. Eller i 73:e psalmen: ”när jag har dig, frågar jag efter in­tet på jor­den”. Eller som Teresa av Avila säger: ”Gud ensam räcker”.

    Det exklusiva och anstötliga anspråket får den oomvända och högmodiga människan att rygga tillbaka. När Jesus drar sig undan och lärjungen tycks övergiven och utlämnad – allt sker för att lärjungen skall fullborda sin omvändelse och ”förnyas i ande och förstånd, med den helig­het som hör sanningen till”. Det är samma väg som han själv har gått. Och som gör lär­jung­ens liv till ett bröd som bryts och förtärs, i kraft av hans Herres offer.

    Att tro på Jesus är inget mystiskt. Det betyder att vända sig till och kom­ma till honom. I varje ny situation. Precis som vi är. Antingen vi har syndat eller har bevarats i dygden, an­tingen vi är svaga eller starka, missmodiga eller hoppfulla. Han ger oss precis det vi behö­ver. Förlåtel­se eller förmaning, tröst eller varning, mod att gripa in eller tålamod att vänta, kraft att härda ut eller iver att gå vidare.

    Lovad vare Jesus Kristus som gett oss ett sådant löfte: ”Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta.”

    Amen.