3 Mos 23:1,4-11,15-16, 27 34b-37 Ps 81:3-6b,10-11b Matt 13:54-58

Judarnas högtider hade sitt ursprung i fester som herdar och åker­bruk­are firade. De fylldes med nytt inne­håll när Gud befriat folket ur Egyp­ten och in­gick förbund med dem. De största var pås­ken, veckohögti­den, som blev vår pingst, försoningsdagen och löv­hyddohög­tiden på hösten.

Detta i sin tur når sin fullbordan när kyrkans heliga år växer fram. Hel­gon­festarna, i sin tur, är Andens frukter av Kristi uppenbarel­se.

Dagens helgon, den saliga Elin (Helena) av Skövde, levde under första delen av 1100-talet. På falska grunder beskylldes hon för dråp och be­gav sig på pilgrimsfärd till det Heliga landet. Efter hemkomsten blev hon själv mördad.

Men vid hen­­nes grav skedde underverk som vitt­na­de om hen­nes oskuld. Hon firades i alla de dåvarande svenska stiften.

Under sin livstid var helgonen ofta kontroversiella. Vår Herre själv var ett tecken som blev motsagt. Folket i hans hemstad hade svårt att se och förstå, trots att de förundrades över Jesu vis­dom och un­der­verk. För dem var Jesus fort­farande ba­ra ”snic­­­­ka­­­­­rens son”.

Människoblivandets ”konkretion” både uppenbarar och döljer. Att häpna och förundras är en sak. Att tro är något mera. Jesus sä­ger om folket i sin hemstad: ”de ville inte tro”.

Gud tvingar sig inte på människan. Samtidigt är tron något mer än ett viljebeslut. Den är en gudomlig gåva.

Låt oss be om trons gåva och uppmärksamt granska de hinder vi själva sätter upp.

Det gäller också vägen vidare, i kallelsen till helighet. De heliga är inte bara moraliska föredömen. De stöder oss med sina förbö­ner.

”Låt denna dag, då hon (den saliga Elin) segrade över sina för­följare bli oss till tröst och mod när vi får känna motståndet från världen.” (ur kol­lektbönen)