– 2 Mos 12:37-42 Ps 136:1,23-24,10-15 Matt 12:14-21 –

”Ingen skall höra hans röst på gatorna”, säger profeten om ”Her­rens tjänare”. Han skall inte ”träta och ropa”. Ändå skall ”han en dag föra rätten till seger och hans namn skall ge folken hopp”.

Att han förkunnar ”rätten för folken” kan vi läsa om i kyrkans so­ciallära. Vad skulle inte hända om folkens ledare började läsa den?

Den som läser eftertänksamt upptäcker ett kännetec­ken som ock­så Benedictus citerar i sin regel. ”Han skall inte bryta det knäckta strået eller släcka den rykande veken.”

Han tycks röra sig på marken med lätta och ömma fötter. Inte ens ett ska­dat grässtrå knäcks.

Den vind som utgår från honom tycks både stark och ömsint. Inte ens en rykande veke släcks ut.

Det antyds när ”folk av allehanda slag” följde Israels barn ut ur Egypten. Sannolikt de marginaliserade och svag­aste. De förstod intui­tivt.

Men varför ”skall ingen höra hans röst på gatorna”? Är inte gator­na den rätta platsen för mission? Inte utan vidare.

Uttåget ur Egypten kallas ”en Herrens vaknatt”. Den yttre drama­tiken hade en insida, som bara upptäcks av den som ”vakar”.

Israels barn fick befallningen att fira en ”högtidsvaka, släkte efter släkte”. Kyrkan firar sin befrielse i varje eukaristi.

Insidan, där bedjaren vakar och väntar, där alla ord tyst­nar – en ”vaknatt”. Bedjaren upptäcker att de egna orden inte räcker. Tystnaden är större än också goda ord.

Kyrkan säger att de kontemplativa klostren fullbordar kyr­kans mission.

Varje bedjare har en liknande kallelse. Vad är viktigare än att va­ka? De ord som spelar roll och ”ger hopp” föds ur tystnaden.