– 1 Mos 18:16-33 Ps 103:1-4,8-11 Matt 8:18-22 –

Den helige Irenaeus (d. 202) var lärjunge till Polykar­pos, som var lärjunge till aposteln Johannes.

Irenaeus bekämpade gnosticismen och försvarade där­med ska­pel­sen som god. Med samma intensitet försva­rade han samban­det mellan de två förbunden. Abrahams Gud är också vår Gud.

Sambandet med det gamla Förbundet fortsätter i kyrkans trohet mot den apos­to­liska tra­ditionen och suc­cessionen.  

Ytterst är det ett försvar för honom som Gud har sänt.

Jesus prövar dem som vill följa honom, men som har blan­dade motiv: ”låt de döda begrava sina döda”.

Han förvarnar om det svåra: ”inget ställe att vila sitt hu­vud”.

Men redan i Abraham gör Jesus något mera, han vädjar för dem ”vars synd är mycket svår”.   

Det hela beskrivs som en vädjande förhandling, där någ­ras rätt­fär­dighet hålls fram som ett skydd mot ett hotande straff över de ogudakti­ga. Antalet rätt­färdiga som krävs krymper stegvis från fem­tio till tio. 

Linjen kan dras vidare, ända fram till den ”ende rättfär­di­ge”, vår Herre Jesus Kristus, som vädjar inte bara med ord, utan med sitt liv och sitt blod. Paulus säger det: ”han vädjar för oss på Faderns högra sida”.

Därför är mässan, genom sin närvaro av och frambärande av Kris­ti offer, också en väd­jan och en för­bön.

”Se med välvilja och glädje på dessa gåvor och tag emot dem i din godhet, så som du en gång ville ta emot vår fader Abrahams offer”. (Första eukaristiska bönen.)

”Se, Guds lamm, som borttager världens synder.”