Jes 49:1-6 Ps 139:1-3-13-15 Apg 13:22-26 Luk 1:57-66,80

De första munkarna kände igen sin kallelse i profeternas. När den he­lige Benedictus byggde två kapell på Monte Cassino, vigde han det ena åt Johannes Döparen. På iko­ner i kloster ser man honom ofta till­sammans med Ma­ria vid korset.

Om man jämför profeten med prästen ser man tydligare. Präs­ten får sin kallelse bekräftad och för­medlad av kyrkan. Pro­fe­ten får den direkt från Gud. Ibland redan innan han är född.

Varje kristen har en profetisk kallelse. Den frigör en sida av var­je män­niskas mysterium. Profeten lyssnar till Guds röst i sitt samvete. Han ta­lar sanning i hjärtat och med munnen.

Profetens privilegium är att han blir vän med Gud. Salomo säger att Vishe­ten ”frambringar profeter och vän­ner till Gud”.

Vänskapen är direkt och oförmed­lad. Vänner är som en själ i två krop­par.

Johannes talar om sig själv som ”Brudgummens vän”, som glä­­­­­­der sig åt brudgum­mens röst: ”Den gläd­­jen har nu blivit min helt och fullt”.

Profet och vän – vilka kallelser!

Till slut får Johannes vittna om sin vän med sitt blod.