Job 38:1,8-11 Ps 107:23-26,28-31 2 Kor 5:14b-17 Mark 4:35-41

För att det i hjärtat skall bli alldeles lugnt

Evangelisten Markus berättar hur Jesus stillar den häftiga stormen och det blir ”alldeles lugnt”. Lärjungarna grips av stor fruktan och frågar: ”Vem är han? Till och med vinden och sjön lyder honom.” Händelsen den kvällen på Genesarets sjö berättas för oss för att det i våra hjärtan skall bli ”alldeles lugnt”. – Aposteln uttrycker samma sak, men med andra ord: ”Det gamla är för­bi”, oron har lagt sig, ”nå­got nytt har kommit”.

    Markus berättar om den yttre händelsen. Hur lärjungarna tar med Jesus i båten för att fara över till andra sidan. Men resan blir inte lugn och ofarlig. Plötsligt blåser det upp en häftig storm och vågorna slår in i båten, så att den är nära att fyllas. Mar­kus visste vad som stod i psaltaren och som vi sjöng i responsoriepsalmen: ”en storm­vind hävde upp sina böljor. De for upp mot himlen, ned i djupen, deras själ upplöstes av ång­est”. Vi anar redan att böljorna syftar på hjärtats inre oro.  

    Mitt i denna fara ligger Jesus i aktern och sover med huvudet på dynan. Det hela påmin­ner om vad som hände Jona i Gamla Testamentet. Också hans skepp råkade ut för en storm som hotade att bryta sönder skeppet. Jona har gått ner under däck och fallit i djup sömn. Kapte­nen kommer ner till honom och frågar förebrående: ”Hur kan du ligga och so­va?” Det liknar lärjungarnas fråga när de väcker Jesus: ”Mästare, bryr du dig inte om att vi går un­der?”   

    Jona skall erbjuda sitt liv för sina skeppskamrater och Jesus skall ”dö för alla”, som a­pos­­­­teln sade i andra läsningen. Men här griper han in direkt. Han tilltalar och hutar åt vin­den och sjön, som om det vore personer: ”Tig! Håll tyst!” Markus har inlett sitt evan­gelium med ordet: ”Det­ta är glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son”. Nu tillämpar han det konkret: den Gud som har skapat allt genom sin Son är identisk med den människa som stillar stor­men på Genesarets sjö. ”Hans är havet, han har gjort det.” I första läs­ning­en hör vi hur den hårt plågade Job får höra den retoris­ka frågan av Gud: ”Vem satte dörrar för havet när det föddes?” Bara Gud kan säga till havets kaosmakter: ”Härintill, men ej vi­dare, här skall dina stolta böljor lägga sig”. Markus vittnar om att hela den kraft som Gamla Tes­tamentet tillskri­ver Gud, är närvarande när Jesus med sitt befallande ord stillar stor­men. Han vittnar för den som har öron att höra.

    Jesus ställer dock en förebrående fråga: ”Varför är ni rädda? Har ni ännu ingen tro?” Den kan tyckas omotiverad och skarp. Lärjungarna handlade ju i tro. De väckte Jesus och bad om hjälp, även om det i frågan låg en förebråelse. ”Bryr du dig inte om att vi går un­der?” Men det hade de ju lärt sig i en rad psaltarpsalmer: ”Hur länge skall du glömma mig, Herre? Hur länge skall min fiende triumfera? Ge ny glans åt mina ögon, låt mig inte somna in i dö­den, låt inte min fiende säga att han besegrat mig, låt inte mina ovänner jubla över mitt fall”.

    Jesu förebrående fråga kan tyckas omotiverad, men han ställer den inte för att slå ner vårt mod. Tvärtom! Han vet att utan tro går vi under. Han ställer frågan för att öppna våra öron och ögon för vem han är. Och för att ge oss uthållighet och klokhet. Cassianus berät­tar om munkar som varit ivriga i början, men som inte hållit ut till slutet. Enligt den sa­lige An­tonius beror det på att de saknade omdömesförmåga, discretio, det visa måttet och för­mågan att varken överdriva eller ge sig hän åt slapphet. Omdömesförmågan skyddar de andra dygderna, den är alla dygders moder och bevarar dem i oskadat tillstånd. Det lär vi oss på lydnadens och ödmjukhetens väg.

    Paulus talar ett annat språk, men det är samma verklighet. Han säger: ”Den som är i Kristus är en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit”. Den som är ”i Kris­tus”, kan ta sin mästarens ord och göra dem sina egna. Han får kraft att säga till de hög­ljudda rösterna inombords: ”Tig! Håll tyst!”

    Kyrkans båt rymmer många räddhågade. Evangeliet tvekar inte att berätta om apost­larnas rädsla. Kyrkan är inte till bara för de starka och modiga. Be­nedictus räknar med bå­de svaga och starka i sitt kloster. Munkfaderns enorma tålamod med de svaga har han lärt sig av Jesus. Men det betyder inte att rädslan skall styra eller få sista ordet. Svagheten mum­lar och säger: jag duger inte, jag är så rädd. Det avgörande är inte hur ängslig man är, utan vad man gör med sin rädsla. Med stöd av Paulus vågar lär­jungen säga till räds­lans och klentrons röster: ”Tig! Var tyst!”

Augustinus bekräftar denna läsning av händelsen. Stormen och vågorna är frestelser och prövningar. Tvivlet ser bara hoten. Män­niskan glömmer vem som lovat att vara med henne. När män­niskan frestas av onda tankar eller köttsliga begär glömmer hon både vem som är med i båten och vem som bor i hen­nes hjärta.

Jesus demonstrerar inte sin makt hur som helst. Det skulle kanske väcka beund­ran och ge en yttre lydnad. Men Jesus frågar efter något mera. Ty han vill ge oss me­ra än vad vi i förstone frågar efter. Han frågar efter våra hjärtan, efter vår förtröstan och vår kär­lek, som Jesus genom sin Ande ingjutit i sin lärjunge.

Lärjungarna greps av fruktan, men den fruktan kan förvandlas och bli en kärlekens fruk­tan, fruktan för att ens ett ögon­blick komma bort från Herren, den lugnt växande vissheten om Herrens oändliga tålamod med sina svaga lärjungar, hoppet om att det i våra hjärtan skall bli, som det blev den gången på Genesarets sjö, ”alldeles lugnt”.

Amen.