5 Mos 4:32-34, 39-40 Ps 33:4-6,9,18-20,22 Rom 8:14-17 Matt 28:16-20

Av honom och genom honom och till honom är ju allting

Förra söndagen, Pingstdagen, talade vi om den helige Ande som ”strömmar av gläd­je”. Vi vet att strömmar av vatten kan komma i sådana mängder att vi behöver stup­rännor, kana­ler, vallar eller dam­mar för att vattnet inte skall dränka oss utan bli till väl­signelse. Sam­ma behov finns i det andliga livet, som inte får bli flum som bedrar och leder till upplösning. Anden, pneuma, behöver Ordet, logos, som står för ordning, för­nuft och rationalitet. Ordningen, å andra sidan, behöver An­dens liv och dyna­mik för att inte stelna och bli död bokstav. Människan måste också veta att det vatten hon dricker inte är förgiftat utan kommer från en tillförlitlig källa. Hon behö­ver en sann tro. Hur finner hon den i dagens efterkristna värld?

    Förenklat uttryckt möter vi idag två motstridiga bilder av Gud. Å ena sidan en sträng monoteis­m[1], som främst förkunnar Guds upphöjdhet över allt skapat. Denne gud krä­ver underkastelse av män­niskan, med risk för att friheten och kärleken går förlorade. Dess motsats är en kravlös, allmän och oper­sonlig an­d­­­lighet[2], där männi­skan läppjar och sniffar än på det ena än på det andra och där hon till slut upplö­ses som vatten­drop­pen i havet. Bredvid detta lockas många av det mångguderi som vä­xer fram i den sekulära världen. Ur det vacuum som uppstått efter Gud finns en mark­nad för krafter och makter som splitt­rar och frag­men­tiserar människan. Hon blir dessutom ett lätt­fångat byte för olika ideo­logier.

    Skulle detta va­ra människans vill­kor här på jorden: un­derkastelse, upp­lösning eller splittring? Kyr­kans urgamla, stillsamma men frimodi­ga svar på dessa människo­fient­liga al­ternativ är tron på Fadern, So­nen och den helige Anden.

    Innan det blev en formulerad lära skymtar den fram till exempel hos aposteln Pau­lus. Han talar om den Gud som ”står över allting, verkar genom allt och finns i allt”. Kyrkofäderna utlade ofta hans ord som en antydan om Fadern, Sonen och Anden.

    Fa­dern, som ”står över allting”, är källan till allt och alltings ursprung.

    Sonen ”ver­kar genom allt”. Guds ord, hans logos, utan vil­ket ingenting blivit till, bygger världen med ordning och ra­tionalitet.

    Anden är Gud i oss, den som ”finns i allt” och ger allting liv. Anden ger livet dess dyna­mik och målinriktning, som pekar mot tillvarons fullkomning.

    Sam­me apos­tel sä­ger om Gud: ”av honom och genom honom och till honom är ju allting”.

     Kyrkans tro på Fadern och Sonen och den helige Ande är både det mest svårför­klarliga av trons mysterier och samtidigt det enklaste och skönaste svaret på män­­ni­skans frågor och längtan. Det över­går all filosofi och alla vis­hetsläror. Det utmanar alla and­ra reli­gioner, samtidigt som det är källan till gemen­skap mel­lan alla män­ni­skor. Det låter som tre gudar, men är enhetens källa. Det är ofatt­bart, men vi anar det i en rad ord, också i små ord, så kallade prepositio­ner: ”Av honom och genom honom och till honom är allting”. Den sanne Guden är både upphöjd över allt, verkar genom allt och finns i allt.  

    Så överväldigande och så nära, allt finns i denna tro. Vad kunde vara större, vikti­gare och mera avgörande än denna vår allraheligaste tro? En dårskap för somli­ga, en hädelse för andra. Kyr­kan har fått utstå myc­ket smädelse och många förlorar idag livet just för sin tro på den heliga Tre­enigheten, men hon har vår­dat denna tro som sin dyrbaraste skatt.

    Teologerna har ofta hukat inför läran om den heliga Treenigheten. Den finns ju inte fix och färdig i bibel, utan har mejslats fram under Andens ledning. Och då tog man filo­sofiska ord och begrepp till hjälp. Det betyder inte att kyrkan har tänkt fram den­na lära. Teolo­gin har inte för avsikt att ”förklara” mysteriet. Tvärtom, hon vill skydda det, vilket kräver att hon avslö­jar dem som tror sig kunna för­klara allt och därför leder till ensi­dig­heter och falska läror. Kyr­kan vet att denna tro är en himmelsk gåva som över­går allt förstånd. Den är oss given för att upprätta och upplysa, förso­na och för­ena, för att uppliva och gudomliggöra. Utan tron på den Treenige går människan vil­se, förmins­kas och slutar i dödens rike.

    Därför är det självklart att den troendes och kyrkans liv inleds, omfamnas och av­slutas i Faderns, Sonen och Andens namn. Det börjar i dopet. Det första i general­ordern till kyrkan: ”Gå ut och gör alla folk till lärjungar”, det som ger befallningen dess kraft och liv, är: ”Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andens namn”. Exe­ge­terna kan egent­ligen inte förklara hur formeln har upp­stått. Jesus var återhåll­sam med att tala om Anden, inte minst enligt Matteus. När senare kyrko­fäder skall för­klara tron på den helige Treenigheten, så tar de ofta sin utgångspunkt i kyr­kans praxis, att hon från första början förrättat dopet i den Treeniges namn. Det kan hon omöjligen ha hittat på själv. Hon viss­te det, trons fanns i hennes sköte. Hon vet att här rinner källan upp för hela det kristna livet. Vi döps in i Fadern och So­nen och den he­lige An­den. In i livet. In i det liv som uppenbarats för oss.

    Sonen har öppnat vägen för oss till Fadern genom den helige Ande. Den tron är vi döpta in i, den tron är vi kallade att leva av och ösa ur som livets dju­pas­te källa. Inte un­der­kas­tel­se under en makt som tvingar. Inte heller att sugas upp av en kraft som upp­lö­ser den egna per­sonen, utan frivillig överlåtelse och lydnad för alla Kristi bud, i kärlek och glädje, han i mig och jag i ho­nom, så att de splitt­ra­de kraf­ter­na i människan bringas till enhet. Så att ”Guds ande vittnar med vår ande, att vi är Guds barn”, som aposteln säger i andra läsning­en. Människan kan stänga sig för Andens verk. Det är därför de allvar­ligaste varning­arna står intill de största löftena. Endast Anden upplyser, men inte mot män­niskans vilja. 

”Vår glädje och vårt liv är ämnade till ingenting mindre än del­ak­tighet i det liv som är Treenighe­tens. Där skall vi en gång leva helt och hål­let i Gud och i varandra som Fa­dern, Sonen och den Helige Ande lever i varandra.” (Thomas Merton)

Låt oss av hjärtat, med munnen och med hela vårt liv säga: Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande. Nu och alltid och i evighet.

Amen.

---

[1] Tydligast i Judendom och Islam, även om det finns mystika traditioner också där.

[2] Tydligast i hinduism och buddhism, även om det också där finns inslag där nåden spelar en viktig roll. Mycken ”nyandlighet” i väst har denna karaktär. Den har också gjort intrång i kristna samfund.