– Jer 20:10-13 Ps 18:2-7 Joh 10:31-42 –

Profeten Jeremia är i Gamla Testamentet en av de tyd­ligaste förebil­derna till Je­sus. Profetens ord och var­ningar avvisas, men anklagelser och hotelser kan inte tysta honom. De får ho­nom inte på fall. Herren är med honom ”som en väldig hjälte”.

I dagens avsnitt ur Johannesevangeliet försöker judarnas repre­sen­tan­ter på nytt att stena Jesus. Han hänvisar till de gärningar han ut­fört: ”Tro åtminstone på dem, om ni nu inte kan tro på mig”.

Han undkommer denna gång, men vet vad som väntar. Än­då är det in­te en tragisk hjälte som finner sig i sitt öde. En plan är på väg att full­bor­­das, en gudomlig plan. Genom sin överlåtelse till Fadern förblir han, mitt i verklig vånda och kamp, oåt­komlig för angrep­pen.  

Aposteln Paulus tillämpar detta när han låter det onda som drab­bar ho­nom förvandlas till ett ”vapen i rättfär­dig­hetens tjänst”. 

Det onda behöver inte få makt över oss. Aposteln låter inte mot­­gång och olyckor driva honom till klagan, vanmakt och förtvivlan. Han är ”plå­­­gad men alltid glad”.

I slutbönen för denna mässa ber vi: ”låt det skydd du skänker ge­nom Kristi offer omsluta oss i varje frestelse och fara”.

Det kan låta cyniskt för dem som berövats sin tillgång till sakra­menten. Men vår biskop vittnar om dem för vilka själva bristen blivit ett ”va­pen”.

Eukaristi och kommunion är aldrig något själv­klart. Ka­tolsk tradition ta­lar till och med om risken för ”andlig glupsk­het”. Själva bris­ten kan in­ten­sifiera vår längtan och göra oss bättre be­redda.

Till den eukaristiska gemenskapen, en kropp och många lemmar, hör att ”bära varandras bördor”.

Alla kan be bönen om ”Den andliga kommunionen” (Oremus):

”Min själ törstar efter dig, min kropp längtar efter dig som ett kargt och uttorkat land. Fast jag inte kan ta emot din kropp och ditt blod, mätta ändå min hunger med din närvaro, du som ensam kan fylla min tomhet, och låt de människor jag möter idag märka att du är i mig och jag i dig”.